Hur ska det gå med grönsakerna? Han hade aldrig undrat förut. Hon köpte alltid grönsakerna. Att i en affär med självförtroende förse sig av grönsaker; omöjligt för honom, enkelt för henne. Han petar bland morötterna medan hon fyller korgen med broccoli, salladshuvuden och bebisspenat. Bacon, säger han, har vi köpt bacon?
Nu står han vid grönsaksdisken med en fyraåring i handen och en tom korg på armen. Först förtvivlan för att sedan vända sig till närmsta butiksgranne och fråga vilken grönsak hon hade tagit, hade hon varit ensam, övergiven och utan blekaste aning om vilken grönsak hon skulle ta med sig hem att laga näringsrik mat till sitt barn av. Broccoli är gott, säger hon. Tack.
Utan möjlighet att tänka själv och med en ny människa på sitt ansvar bestämmer han att flykt är bästa försvar. Bättre fly än med armar slappt hängande utefter sidorna stå rådlös vid grönsaksdisken. Samma kväll sitter han på båten till ön och försöker trösta en fyraårig pojke utan mor. Du har din mors ögon, säger han.
På bussen, när pojken somnat, tar han fram en bok. Tre rader in lägger han ifrån sig boken och försöker stänga ögonen. De går att stänga, men de vill inte stanna så. De vill inte vara stängda och han vill inte hålla dem stängda. På baksidan av ögonlocken spelas filmer, filmer han inte vill se. Romantiska komedier, välbalanserade, med humor och sorg på rätt ställen och ett lyckligt slut hade gått bra. Baksidan av ögonlocken visar andra filmer. Franska filmer. Filmer som säger att hon inte skulle klara sig. Hon med drömmar, hon som skulle bli något stort och farligt, hon som önskade sig ett barn men fick någon sorts malign kräfta och tvingade sig själv att tappert uthärda sina sista dagar leende. Leende övertygar hon honom om att framtiden ser ljus ut och kunde han inte träffa en annan och skaffa barn och därefter leva lycklig tills det alls inte längre gick. Han böjer sig ner på bussgolvet, samlar ihop sig och börjar lägga pussel. Det saknas bitar. Pojken vaknar och frågar om det är särskilt långt kvar. Inte långt kvar nu Jonas. Härnere blir allt annorlunda. Härnere blir allt bra. Härnere skriver vi en egen film och tittar på den när ingen annan ser. Det blir bäst så. Den får ett lyckligt slut.
Hon brukade möta honom vid bussen, nere några dagar före, och de brukade skratta och prata om familjerna på båten. Om barnen och föräldrarna på båten. De skulle bli annorlunda, de skulle simma till ön, barnen på ryggen. De skulle ta bussen, inte bil. Nu en tom parkering fylld med bilar och kära återseenden, men ingen för dem. Han, pojken och lätt packning börjar gå. Dagarna gick, tidningen hämtades och korsorden löstes och frukostarna ställdes fram och solen sken och det var inte sommar men det var vår och hade inte någonting saknats hade det varit deras lyckligaste tid. De köpte ett pussel och kunde lägga allt utom himlen. Det borde gått, de hade gott om himmel, inte ett moln. Pojken lekte i trädgården och somnade i sitt rum på vinden. Pappa löste korsord men fyllde i fel ord.
En junimorgon innan tidningen hämtats, innan frukosten dukats, vaknar pojken på sin vind i gamla huset, rutschar ner för lejdaren till köket och öppnar dörren. Solen skiner och gräset har ännu inte blivit gult. Fotsulorna ohärdade. Han vänder sig om och ser pappas fönster fördragna. Tidningen ohämtad ger han sig ut mot vägen och brevlådorna. Pappa vaknar och drar undan gardinen. Två cyklister passerar grinden och säger någonting ohörbart. Pappa tar på sig gummistövlar och går ut mot hagen. Morgonkissa i hagen. Pojken ser honom och springer mot vägen, ivrig att vara först till brevlådan. En bil svänger ut från kyrkans parkering i ett moln av damm. Pojken skrattar springande, pappa ser både bilen och pojken och skriker ljudlöst. Hahahahahaha, säger pojken, full fart mot vägen.
Han sätter sig på gräsmattan och tänder en cigarett. Bilen och pojken når grinden samtidigt. Han tar ett djupt bloss och lyssnar på barnskratt mot motorljud. Barn är mjuka, bilar är hårda, tänker han och blåser två rökringar. Ringarna dansar med varandra en stund mot en nästan vit himmel, svåra att se. Snart är de bara en ring, en ensam ring ensamdansande mot himlen. Stärkt av ljuset, påhejad av vinden.
