lördag

eldsjäl.


Jag brukade sitta däruppe. Längst upp på Hantverkargatan mittemot brandstationen. Jag har en av de där friluftsryggsäckarna med inbyggd pall. I ryggsäcken har jag extra filtar och en termos med lika delar kaffe och sprit, något som håller mig varm. Det fanns två ställen att sitta på egentligen, antingen på en lätt upphöjd gräsplätt eller i trappan upp till gymnasiet, båda med bra vy över brandstationen mittemot. Jag kunde se när det blev utryckning och bilarna for ut, jag kunde se att det brann. Inte var det brann, men att det brann, det räckte för mig. Om det brann fanns det en brandstartare, någon olycklig sate som rökt i sängen eller någon annan som glömt sitt stearinljus, allt de ville att mysa lite, göra någonting de inte alltid gjorde. Förr eller senare öppnades portarna på brandstationen och ut for fordonen. Jag har inte pyromanens inställning, jag är människomänniska. Jag vill veta något mer om människan, något som ingen vetat förut. Därför satt jag mittemot brandstationen, längst upp på Hantverkargatan där husen är som lägst och där fordonen rullar ut, blinkande ljus och sirenserenader. Allt för en olycklig sate någonstans inte alltför långt borta, på den tiden då brandstationen bodde nära elden. På den tiden då inte allt var effektiviserat och centraliserat.

Det brukade vara folktomt här. Inte helt förstås eftersom en gata i stan inte är folktom men folktommare än en annan kanske. Jag trivdes hursomhelst häruppe. När inte portarna öppnades hände lagom mycket; några gymnasister kastade ett glåpord, någon sprang till bussen (Trean), och ett par andra gick in på Kanel, Primo eller vilka som för stunden försökte hålla liv i hörnet vid brandstationen. Det växte grönsaker på brandstationen, det gör det fortfarande, som om ingen ritat och byggt, som om någon före asfalten satt ett frö här och tagit några steg tillbaka för att se vad som hände och sett en station växa. Tegel och grönt. Spröjsade fönster och träd.

Nu verkar det som om stationen växer vidare, som hade den förstått att allt centraliseras och effektiviseras, men som ville den protestera, växa inåt, växa åt fel håll. Som för att bevisa någonting. Som för att gerilla in ett hörn av Kungsholmen som gör som det vill. Ett hörn på en holme som anpassar sig till nya tider utan större ansträngning. En brandstation med ett eget liv. Ett människoliv. Jag sitter kvar på andra sidan gatan trots att portarna står öppna oftare nu, trots att det inte betyder katastrof när de öppnas. Jag sitter kvar av samma anledning. Jag sitter här med min gamla ryggsäck fylld med värme för att jag är människomänniska. Det finns människor här nu, jag kan studera dem på nära håll, långt ifrån sängcigarettrökande, stearinljusglömmande, kokplattelämnande katastrofer. På vintern, när jag behöver min ryggsäck som mest tänder de eldar här på torget, (jag har flyttat till andra sidan gatan nu, till torget, den gamla platsen framför brandstationen där brandmännen ibland tvättade bilarna i maj) och bland eldarna står bönder och säljer rotsaker. Bland stånden och eldarna minglar Kungsholmare, Söderbor och Cityfolk och köper grönsaker till torsdagsmiddagen. De är på väg hem från jobbet. De minglar bland eldar som om fröet som en gång såddes skjutit skott och ynglat av sig på torget och tagit över asfalten. De har glömt att innanför portarna, i saluhallen, en gång stod brandbilar i startblock och väntade på brandmän. Brandmännen brukade byta om på övervåningen och glida nedför välsmorda stänger. Nu bor nyinflyttade kungsholmare däruppe och tar hissen till saluhallen, utpå torget till brinnande eldar i eldfasta kärl och minglar bland bönder och stadsbor. Aldrig långt till närodlade bönor. Ingenting är längre långt borta häruppe, längst upp på Hantverkargatan. Jag håller termosen uppochner och bara droppar droppar ut. Det är kallt, så jag fryser. Jag skruvar igen termosen, drar på mig ryggsäcken och blandar mig med torgminglarna, torgmånglarna. Det är varmt härinne bland eldarna. Men inte så varmt som därinne i saluhallen. Jag går några varv bland kaffebönor, limabönor och grönbönor. Jag tar tag i en bönstjälk och klättrar ner en våning. Sorlet möter mig halvvägs ner, jag ser en bar och bord tätt spridda med människor böjda över mat. Jag är inte kall längre, jag är törstig, så jag tar av ryggsäcken och gräver djupt i den. Långt därnere ska det finnas några gamla sedlar. De är nog värda någonting tänker jag. De är nog värda det som står på dem. Jag går fram till baren och frågar om de inte kan tänka sig att servera en gammal spanare en öl. Vilken öl, frågar de. Vilken somhelst, svarar jag, bara den inte har rest längre än från Dalarna.

Lugn, bara lugn, säger de då. Vi har öl till dig, den är bryggd av brandstationsrot och lagrad här, här en liten bit under Kungsholmen. Här en liten, liten bit under ett brinnande torg.