onsdag

lydia, adjö.


(Denna hyllning till Lydia Davis har tidigare publicerats på Obladoo, en nystartad nättidning där jag ibland kommer att skriva om litteratur.)

Jag är kär. Inte förälskad längre, men kär. Jag börjar långsamt förstå att kärleken är obesvarad och närmar sig slutet. Hon heter Lydia Davis och är dubbelt så gammal som jag men det var aldrig vårt problem. Hon gav vår sista bok ett passande namn: The end of the story (1995). Jag tror hon visste att det skulle bli vår sista. Jag tror hon tänkte på mig. Jag har läst den under ganska lång tid nu. Den är lång. Lång för att vara Lydias. Hon brukade säga det mesta på fyra rader eller några sidor men hon ville nog hålla mig kvar, tråka ut mig en aning.

En bok om en kvinna som skriver en bok om en kvinna och förlorad kärlek. En lång beskrivning om vad som gick fel och vad som sliter isär. En bok om en kvinna som redan gått vidare men tvingar sig att återuppleva slutet på historien. Jag är inte där ännu. Vid slutet. Men jag tror det kommer bli som vanligt. Du läser de sista sidorna med ökad fart, ökad spänning, trots att du vet hur det kommer att sluta. Sista sidan är mindre viktig än första, det vet du. Oviktigare än förstasidan, första gången du håller en ny bok, en ny kärleksaffär i handen och förstår att ni kommer att älska varandra. Du och Lydia. Kanske tröstar hon dig redan innan du kommit hit, som visste hon att du skulle bli kär, som visste hon att det skulle ta slut:

Head, Heart

Heart weeps.
Head tries to help heart.
Head tells heart how it is again:
You will lose the ones you love. They will all go. But even the earth will go, someday.
Heart feels better then.
But the words of the head do not remain long in the ears of heart.
Heart is so new to this.
I want them back, says heart.
Head is all heart has.
Help, head. Help heart.
(Varieties of disturbance, 2007)

Det är hårt när en författares samlade verk tar slut, när det inte finns något kvar att läsa. Vi har varit av och på i nästan tre år nu, jag och Lydia, så det kommer att kännas i magen när jag till sist stänger boken, slår igen pärmarna runt våra gemensamma minnen och lämnar dem i bokhyllan för att samla damm.

Lydia Davis var tydligen gift med Paul Auster på sjuttiotalet. Jag tänker inte gå in på vad som hände där, jag vet inte, men när jag bestämmer vem jag ska somna med ikväll, Lydia eller Siri, blir det Lydia. Lydia Davis. Hej då Lydia, sluta översätta Proust och andra mindre kända fransmän och kom tillbaka till mig. Skriv mig en novell, om bara en, om bara med ett ord. Jag skulle läsa Proust i din översättning om så bara för att höra din röst igen. Men Du, jag och Marcel, det börjar bli trångt. Min säng är för smal.

Gonatt Lydia, var du än är.