söndag

med ensamheten som sällskap.

Jag valde ensamheten idag. Jag trodde jag behövde den. Köpte bok av ung amerikansk författerska spådd lovande framtid, åtminstone för bok skriven. Jag tog en promenad genom den södra stadsdelen. Det var öl, ensamhet och ung lovande bok på schemat. Inte kaffe. Kaffehusen var bättre förr tror jag mig veta. Jag var inte med förr, men jag har sett bilder och varit på delar av kontinenten där förut existerar. 

Öl alltså. 

Många av stadens ölcaféer var ännu oöppna så det blev ett dåligt. Ung lovande bok på främmande språk var svår till en början och distraktionen från bordsgrannar blev för stor då de pratade med höga röster om enastående ointressanta saker. Dessa självupptagna människor utan hänsyn tänkte jag, och ensamheten hade inte längre samma dragningskraft. Jag bytte ölcafé och började hoppas på sällskap. 

När min mobila telefon ringde visste jag att jag inte längre ville omfamna ensamheten. Jag skulle få sällskap och mitt sällskap skulle erbjuda stimulerande samtal. Var är du och hur tar jag mig till dig? skulle telefonen fråga. Det var den stora dagstidningens försäljar- representant som frågade om jag saknat tidningen. Det hade jag inte.

Kan jag ta din tallrik? sa betjänten. Du kan ta min tallrik, sa jag. Var allt bra? sa han. Det var jättegott, sa jag. 

Samtal. Jag måste börja föra dem. 




3 kommentarer:

Anonym sa...

det jag gillar är att det var en betjänt som tog tallriken. Vad var du på för flott ställe egentlisch?

Ensamheten är överskattad, tro mig.

Vänligen
Anita Jakander

joel klehn sa...

håller med. både om betjänt och ensamhet. vem tror jag att jag är; romantisera ensamheten.

Anonym sa...

Javisst, själv skulle jag aldrig få för mig något sådant.

/anita