fransyska på vift.

När bussen nått sin ändhållplats hade hon inte nått sitt mål, så jag erbjöd henne att åka med i bilen samt bära hennes väska. Den lilla fransyskan utbrast i tirader av monsieur och gentleman och merci båko. Det mesta hon sa var inte sammanhängande men då det var sagt på vacker brytning och med stor livserfarenhet lyssnade vi ändå. 

åhh. foto. så vacker. åhh. den sjal. jag dör. osvosvosv, den vackra var sleeping beauty och jag kunde bara dumnicka bredvid och presentera yrvädret från kontinenten. Det här är fransyskan, hon ska åka med i bilen, hon vet inte vart hon ska och hennes imaginära väninna svarar inte i mobilen. Det går nog bra.

På väg genom Gotlandskapet uttalade hon vid ett flertal tillfällen sin fascination för den vackra ön. Så vacker. åhh. så obebott vackert. hur länge? Vi undrade om hon varit här förut, lite av intresse och lite för att luska i om hon kände igen sig i dit vi var på väg. Hon berättade om sina sju månader på andra sidan jorden och att hon trodde det fanns en kyrka där hennes väninna väntade. Allt medan hon omväxlande log och kastade huvudet fram och tillbaka för att inte missa något vackert på vägen hon kanske aldrig skulle ta igen. Vid busshållplatsen, mitt bland alla monsieur och vackra utsikter och gentlemän och fantastiska svenska traditioner och enkel men god mat i sverige jämförd med kulinariska upplevelser i hemlandet, stod till slut väninnan. Vi såg henne först. Fransyskan hade glömt henne. Vi var hennes vänner nu och kunde vi fira midsommar med henne. 

Det blev inte så. Vi firade på separata tillställningar ett varpkast ifrån varandra. Lyckliga tyckte vi då. Hur länge?

för alltid.