onsdag

gonatt fru lindh.

Hon hade en livshistoria hon inte berättade för mig. Vi hade känt varandra för kort. Hon hette Gerd Lindh och jag mötte henne på rosenlundsgatan. Jag hörde inte vad hon sa. Det berodde inte på min hörsel utan på att hon viskade. Vi talar inte om teaterviskningar utan om en röst som glömt samtalston, en skir röst som om det inte vore för trafikbrus inte alls gjort sig hörd. En röst som glömt samtal men kom ihåg bakgrundsbrus. Kan du hjälpa mig hem? Kan du följa mig hem, jag kommer dö annars. Gerd sover nog nu, men om hon inte gör det står hon på rosenlundsgatan och viskar. Efter en stund kanske någon hör, någon som inte har tid att inte ha tid. Annars kommer Gerds personal hämta henne och säga; vi kan inte låsa in dig Gerd, vi kan inte sätta upp ett staket, men vi kan be dig försöka sova en blund. Gonatt Gerd.

till gerd

Inga kommentarer: