söndag

tango till they're sore.

Vi passerade genom ett draperi. Det rasslade. Innanför förlorade vi kontakten med utanför. Det fanns inte längre. Vi var ensamma nu och ingen var av vår sort. Efter en trådsmal passage, lika hög som lång, stod vi i ett stort rum. Högre än brett och djupare än långt. Scenen var avgränsad med ett elstängsel, otydligt för vems säkerhet. Plötsligt blev det mörkt och rummet fullt. Från mummel steg volymen till öronbedövande, sedan stilla. Oljudet började inte genast, det smög in på pianotassar, dragspelsramar och stråkhovar. Kapellmästaren var av elefantfamilj och räknade in (una dos tres kvattro) med fyra kliv fram till elstängslet. 
Småfåglar i fioler, ekorrar på knappar till dragspel pumpade av isbjörnar, en häst med apryttare bakom kontrabasen, tre hundar tolvtassande på en gammal flygel och längst fram elefanten trumpetande melankoliska toner till taktfast marcherande på stället, gnistror flygande från stängslet. Ett öronbedövande oljud.                                                                                                                   
Det vackraste vi någonsin hört. 

2 kommentarer:

Jennie Helena sa...

Men åh, vad jag blir nyfiken! Vad har ni varit på för konsert som förtjänade en så vacker beskrivning?

klehn. sa...

jo. nu kan jag ju inte länka här men sök på fernadez fierro på tuben så dyker något vackert fram. eller förresten kan jag ju länka på gammalt gott vis: http://www.youtube.com/watch?v=McetUSo72Tc

k