lördag

par i brott.

Vi hade inte sett en solnedgång på månader och var betagna av den. Betagna stirrande på den, båda med munnar som o:n. "Vad tror du," sa jag, "ska vi stanna ett tag." Hon var rynkig numera, skinntorrt decolletage, men vacker. Hon tittade på mig som vore jag från annanstans, ögonen osynliga bakom stora solglasögon. Jag såg dem ändå, de sa att jag inte skulle fråga så dumt. "Skål," sa hon. Vågorna silades genom snäckskal, hyschande.
I förrgår stod vi framför sista dörren i kvarteret, godispåsar i hand, och ringde på hos sista familjen. Ringklockan spelade en melodi istället för pling-plong. Vi log, tittade på varandra och ringde igen, o tannenbaum, oo tannenbaum. Vi hörde barnfötter därinne och vuxensteg. Dörren öppnades för jullukter. "God Jul," sa jag, min fru presenterade oss och berättade historien. Vi var gamla nu och hade inte fått några egna barn och därför inga barnbarn, så vad kunde vi göra annat än att besöka barnfamiljerna i bygden och bjuda på godis. Hon broderade ut lite mer men du fattar den generella idén. Två gamlingar, lite ensamma, varma hjärtan som slår för ungarna i trakten istället för att stelna och bli bittra av ofrivillig barnlöshet. Ungefär så. Ofta fällde man en tår och bjöd in oss på toddy. "Blir ni hemma över julen?" Kunde vi fråga, "mycket flängande till morföräldrar och släktingar?" 
På julaftons afton skred vi till verket. Innan flyget lyfte på juldagsmorgonen hade vi tömt tjugonio villor, vår hälare mötte på flygplatsen med biljetter i hand. Grådis och bruna snörester omringade terminalen. Samvetet pratade lite med oss på vägen ner men vi lyssnade bara en stund. Med åldern blir hörseln sämre.

1 kommentar:

Jennie Helena sa...

Tack för fina julsagan! :) Eller kanske, julens bästa krim. Hoppas julen är fin hos Klehn. Kram!