klåda.

De här vingarna kliar. Det är svårt att förstå om man inte har egna men tänk dig dina skulderblad, strax nedanför min sittplats, och så försöker du nå dem för att klia. Det går bra för de flesta. Men tänk dig nu att det kliar strax nedanför dem, på ryggen du inte når varken uppifrån (axeln över huvudet), eller från sidan (axeln rakt ut eller armen kring kroppen). Addera ett par vingar med tillbörlig infästning så kanske du kan börja sympatisera med hur det känns. Men jag tror inte det, (fan vad det kliar). Genom att svära i parentes tror jag mig komma undan, men det blir nog ändå åka av på yttersta dagen. Man jobbar hela dygnet, dygnet runt för att inspirera någon och så fort det börjar klia eller han på andra axeln lägger sig i blir det svordom i parentes (jävla skit). Vi har jättesvårt att komma överens han och jag, han tror att jag är någon slags predikant men det är inte sant. 

Vi kan ju aldrig prata med varandra, stort huvud emellan, men jag tror att vi skulle mötas om vi bara fick ses. En puckelrygg kanske, jag tror nästa ska bli en puckelrygg. Då kan jag smyga runt, illa trimmat nackhår som livlina, och titta lite närmare hur han jobbar. Kanske blir han nyfiken också, och kanske kan vi få en liten pratstund på puckeln. Fullständigt regelvidrigt såklart, men om du kände mig lite bättre skulle du nog se att jag bryter en regel då och då för att gagna ett högre syfte. Jag skulle fråga om han tycker som jag, om vi är två sidor av samma mynt eller ännu bättre, två likadana mynt på varsin axel eller vaddå mynt? Jag får vara bättre förberedd. Jag kan inte slänga trötta klichéer omkring mig som ris på bröllop. Nej, skärpa mig får jag göra, eller utskrattad försitta min chans. 

Det är nog inte så svartvitt som de målat upp oss till att verka, vingprydd gloriabärare i kaftan mot hornhuvad gaffelägare med pilsvans. Om vi inte skulle bråka, utan samarbeta, skulle vi nog bli toppen. Vår kund skulle inte bli så förvirrad och istället kunna fokusera på större frågor. Större mål. Han kunde förstås bli läskig också, ingen gillar en besserwisser-streber, och en besserwisserstreber med puckelrygg är direkt alarmerande. Men glöm honom en stund. Det här handlar om mig, jag är trött på att tänka på andra, bara tillse att andra följer en högre kod jag inte ens begriper själv. Och vem behöver en puckel, en puckel är bara en bortförklaring. Och nackhår som livlina, jag vet inte, jag har ju vingar. Gudagivna vingar att användas som jag finner passande. Den här är ju ändå ganska självgående, klavertramp och medmänsklighet om vartannat, som alla andra. 

Hur var det nu? Skjut ifrån, flaxa för glatta livet och hoppas på det bästa. Hoppas på det bästa, men sitt inte bara här för guds skull. (Fan och aj jävlar), ostburgare och axelsittande kontemplation gör inte en flygare. Snarare en drömmare med vingar. 

En vingprydd drömmare.