onsdag

en tom stol.

Jag heter Jonas och har mammas ögon. Jag föddes för en månad sedan fyra år gammal och bor med min far. Jag har inte sett mycket av världen, pappa tog mig till gården samma dag jag föddes. Samma dag som mamma dog. Jag vet ingenting om mamma förutom att vi har samma ögon, det säger han varje dag, de dagar vi ses. Vi lever varsina liv här, jag i gamla huset och han i nya. 

Gamla huset har ett litet takfönster, jag bor på vinden, från var jag ser det mesta av gården. Det är en oansenlig gård, mer ett torp med en trädgård men gård låter mer fantasieggande. Jag ser ett utedass, en bod och kunde jag se genom väggar; nya huset. Bakom utedasset passerar bilar på landsvägen, det är ingen stor led men på söndagar med gudstjänst kan det bli en liten karavan. Andra dagar bara en cykel eller två och fru Nilsson, vår närmsta granne, på väg till morgondoppet. Bortom landsvägen ligger havet. Jag tillbringar mycket tid på vinden, takfönstrets utsikt min enda sysselsättning. De som passerar på landsvägen är mina lekkamrater, deras liv mina sagor. Ta fru Nilsson, jag vet hon heter så för det står på brevlådan men jag kan inte hennes förnamn. För att inte bara gissa använder jag det jag vet, det får inte bli godtyckligt. Hon har badrock på sig och handduk över axeln, håret uppsatt - hon doppar inte huvudet när hon simmar - och hon går framåtlutad som om hon tappat någonting. Eller som letade hon daggmask. Då är jag nöjd, då heter hon Dagmar, Dagmar Nilsson. Dagmar är sextitre, jag hittar fortfarande på, och har en syster i Danmark. Hennes make dog för tre år sedan vilket hon firade med en sup. Hon uppskattar bourbon, noveller och ensamhet. Hennes man (herr Nilsson) var ordförande i lokala IOGT-föreningen, alltid möten hemma, och av åsikten att böcker är bäst som brasved. Hon har det bättre ensam. Ibland möts pappa och Dagmar vid grinden, pappa går åt ena hållet mot brevlådorna och Dagmar åt andra, mot havet. Idag är en sådan dag. 

Dagmar går förbi brevlådorna, handduk över axeln, pappa kommer runt knuten in i mitt synfält. Hans steg ser tunga ut, som gick han i gummistövlar, men solen skiner genom takfönstret idag och pappa har långbyxor (alltid långbyxor) och är barfota i tygskor. Han tittar i marken, tårna visar vägen, med gråare hår idag än igår, men lika tjockt som alltid. Jag ser allt men han ser inte Dagmar som ser honom och vinkar, hon uppskattar ensamheten men har alltid en stund för sin granne. De pratar kort och pappa går därifrån med oförändrade steg. Jag väntar tills han vänt med tidningen i hand innan jag klättrar ner från min pall och rutschar baklänges nedför lejdaren till köket. Jag springer över gult sommargräs barfota men känner ingenting, fotsulorna härdade. Han ler men inte med ögonen och plockar upp mig på axlarna och frågar om jag vet vad som hänt. Jag tar tidningen och ser att riksbanken sänkt reporäntan men säger att vädret ser ut att bli bra så långt man kan veta. Han skrattar lite, axlarna guppar, och säger att det var som man kunde tro och skulle det vara sommartorka kunde det ju likagärna vara nyhetstorka. Jag böjer mig över huvudet och ser hans ögon uppochner.

Du har din mors ögon, säger han. 
  Visst, men hade jag vetat mer kunde jag kanske förstå varför hans axlar kändes som de bar mer vikt än min, min änsålänge oansenliga vikt.

Vi går in i nya huset efter att pappa lyft ner mig, både takhöjden och dörröppningen är för låg för oss båda, den är för låg för honom. Jag går in och han duckar, stänger dörren med hälen och kränger av tygskorna, allt i en rörelse som var det viktigt att inte slösa någon tid. Han slår på vattenkokaren och tar fram en kopp som han ställer på bordet samtidigt som han sätter sig ner; helatiden begravd i tidningen. Ensam dricker han alltid snabbkaffe. Jag har satt mig mittemot och tittar på honom, han lämnar inte tidningen ens för att hälla vatten på kaffet. Kokaren har tystnat efter en sista stegrande suck; sommartystnad. En fågel tickar över plåttaket, en traktor hummar på vägen, växlar ner för ett gupp och längst bort om jag stänger ögonen och lägger till lite själv kan jag höra vågorna viska när de vänder över stenarna på badstranden. Han är sig själv härinne i nya huset, har en rutin som aldrig ändras, som behövde han den för att andas. Det är nog det han gör härinne, andas och övertalar hjärtat att slå. 

Vad sa Dagmar? Frågar jag, men han svarar inte. Det är som vanligt, jag får använda det jag vet och gissa resten. Jag sköt min man, eller; jag bakade kanelbullar och kryddade med råttgift, eller; vattnet var kallt igår, men med tanke på hur vinden legat på från fastlandet i natt tror jag att det är varmare idag, har du badat i år? Han har inte badat i år, det vet jag, vad jag inte vet är att pappa har en skrynklad papperslapp i fickan. En papperslapp med mors handstil. Jag vet inte att det var det sista hon skrev eller vad som står på den. Men när det knackar på dörren förstår jag. Dagmar kommer in, hälsar på pappa och frågar hur han klarar sig, kunde hon hjälpa honom på något sätt. Hon ser mig inte.

Han tittar upp från tidningen och vänder sig om, men först efter att han blinkat mot mig, frågar Dagmar om hon vill ha en kopp kaffe och erbjuder henne stolen mitt emot sin egen. Min stol. En tom stol. 

3 kommentarer:

Anonym sa...

Klehn.
Herregud så fint!
Kram La Dame

Anonym sa...

Fortsätt, fortsätt, jag kräver en fortsättning. Inte skapad i min fantasi utan din!!!

joel klehn sa...

tack fröken dam.

tack anonym. men att kräva utan signatur. är inte det orättvist? och med tredubbla utropstecken då det egentligen är fullgott med ett. jag tror kanske att du har rätt och har skrivit en början jag inte vågat publicera, eventuellt följs den av en fortsättning. kräv på.

klehn.