spårlös.

Ursäkta, säger någon, vad är det för musik?

Det är klassisk musik. Hennes brytning är polsk.

Han säger ingenting. Han ler för sig själv men visar ingenting utåt och tänker han närmare kommer han nog fram till att han gillar svaret. Som man frågar får man svar. Han går hit varje fredag, ensam. Ett litet mörkt ställe på Tegnérgatan. På väggarna fotografier som ser ut som vore de uppsatta i smyg när en servitris vänt ryggen till och som hade servitrisen sett vad som hänt men ändå låtit dem sitta kvar. En multireligiös person verkar ha bott i lokalen, byggt altare i alla hörn, möblerat med bord och spetsdukar för att, allting färdigställt, stänga dörren utifrån och aldrig komma tillbaka. Han har dock varit förutseende nog att sätta upp en skylt och en meny i fönstret. Senare har folk ställt sig på kö utanför fönstret och med vattnande munnar studerat menyn tills någon fått upp dörren och ställt sig i köket. De som öppnade har inte lämnat lokalen sedan de klev in, vilket medfört att besökaren har en känsla av att befinna sig bland gäster som existerar medan personalen egentligen inte finns. Tittar han efter riktigt noga ser han att deras fötter inte lämnar något avtryck i golvdammet och att deras svar på frågor inte är några svar.

Vad har ni för öl?

Vi har öl av olika sorter, (polsk brytning).

Och innan du hunnit undra har du en öl av olika sort i ditt glas men frågar dig inte hur den hamnade där eller om du tycker om den. Du dricker den bara - sköljer ner din östeuropeiska husmanskost med den - till tonerna av klassisk musik. Ett sådant ställe är det och hit går han varje fredag. Han heter Johan och är kär i en servitris. Hans far är död, men hans mamma lever.

Johan och hans mamma bor tillsammans i en liten lägenhet inte långt från restaurangen. Han går till ett oansenligt arbete varje dag och lyfter en oansenlig lön varje månad. Varje fredag äter han middag (tre rätter) på restaurangen och varje lördag lagar han middag åt sin mor i det lilla köket i deras gemensamma trea. Varsitt rum och ett vardagsrum. I vardagsrummet har de en teve de tittar på varje vardagkväll; de bryr sig inte mycket om vad det tittar på, ibland tittar de inte ens, men ljudet är ett välkommet sällskap då de inte har mycket att prata om längre. Allting uttömt, eller åtminstone utslitet. Hans mamma frågar varför han inte tar hem några vänner. Gäster är alltid välkomna, säger hon. Du är väl inte rädd att din gamla mor ska skämma ut dig inför dina vänner, fortsätter hon. Han är inte rädd, bara ensam, svårigheterna med människor en anledning att han bor med sin gamla mor. Det säger han inte. Han svarar ingenting, och hon säger ingenting heller förrän hon nästa vecka frågar samma sak igen. Du sitter här med mig alldeles för mycket, jag har inte mycket mer att ge, men du är ung och borde komma ut och träffa lite människor i din egen ålder. Tur att du har ditt arbete och vännerna du träffar på fredagkvällarna. Finns det någon särskild vän bland vännerna du träffar? Jag och din far var aldrig särskilt romantiska med varandra, men vi älskade varandra och vi fick dig. Han säger ingenting nu heller. Han tittar på henne, snett leende, och höjer volymen på teven. Han har aldrig känt sig bekväm i sammanhang. Alltid känt sig utlyft ur dem, strax ovanför dem utsträckt i luften med handen under hakan betraktande dem. Sammanhangen. Hovrande däruppe har han betraktat sig själv småpratande med människorna i sammanhangen och inte känt igen sig. Skämts över sig själv men glad att kunna sväva däruppe där luften känns glesare, lättare att andas. Nu är han däruppe igen och undrar varför någon tar sig tiden och besväret att skriva om honom. Undrar om det finns något mer hos honom än det som möter ögat. Undrar om hans förtjusning i servitrisen är en anledning och om det är det som ska få honom att landa igen.

Han har kommit hit många fredagar nu, inte fler än han kan räkna för han har ett kryss i kalendern för varje gång hon serverat honom. Ett kryss för varje gång hon tagit sikte på honom och robotlikt, radiostyrt svävat genom restaurangen till hans hörn och serverat honom.

Smakarebra?

Jo.

Mer har de inte sagt men många gånger. Han undrar om det hjälper att det sagts många gånger och om det ger dem ett eget band som för varje gång knyts lite hårdare kring deras liv. Surras några varv extra och minskar längden mellan dem. För dem lite närmre varandra tills bandet blir ett nystan och de står mitt i nystanet skyddade från omvärlden genom varvtal av garn. Så är det nog inte. Han måste nog säga henne något mer. Jo är fint nog, men det kunde behövas något mer.

Smakarebra?

Jo...

...jag gillar dig.

Hon har vänt sig om, behövde bara en kort paus för att samla upp tallriken och glaset och lägga notan på bordet framför honom, men han undrar om hon inte stannar upp lite. Stannar upp, liksom haltar, innan hon samlar sig igen och fortsätter mot köket. Han lägger pengar på bordet och reser sig för att gå, fullt av folk omkring honom nu. Han skjuter in stolen, ljudlöst under sorlet från fredagsfull restaurang, och går mot dörren. När han vänder sig för att se henne igen, ser han fotspåret i golvdammet. Ett spår. Inga gäster har rört sig och hennes spår till köket kan han inte se, men två steg från där han satt ser han ett ensamt spår. Jag gillar dig, tänker han, öppnar dörren och går ut.

Hon vänder sig om i köket och tittar mot dörren. Hon ser inget särskilt förutom en stängande dörr och ryggen på en regelbunden kund som kommer in varje fredag klockan åtta och går hem varje fredag klockan tio. Hon går fram till där han satt, samlar ihop pengarna han lämnat och tittar ner på golvet. Golvet har ett tjockt lager damm igen trots att hon städar varje morgon. Något är fel med det här stället tänker hon och ser att längre in i lokalen är dammet upprört av fötter från gäster, men här, här mellan platsen han precis lämnat och dörren han precis stängt, inga spår. Inga spår alls.

Förstapris.

Icakurirens novelltävling i samarbete med Damm förlag och Vulkan.se

Juryns Motivering

Spårlös tycks vara skriven av en redan färdig författare.

Gåtfull utan att vara pretentiös, detaljerad utan att bli banal.

Förtätad stämning, och en fullt utvecklad berättelse.