en tom stol.

Tidigare publicerade en tom stol, bleck och ett lyckligt slut ihopskrivna och något redigerade.

1

(en tom stol)

Jag heter Jonas och har mammas ögon. Jag föddes för en månad sedan fyra år gammal och bor med min far. Jag har inte sett mycket av världen, pappa tog mig till gården samma dag jag föddes, samma dag som mamma dog. Jag vet ingenting om mamma förutom att vi har samma ögon, det säger han varje dag, de dagar vi ses. Vi lever varsina liv här, jag i gamla huset och han i nya.

Gamla huset har ett litet takfönster, jag bor på vinden, från var jag ser det mesta av gården. Det är en oansenlig gård. Jag ser ett utedass, en bod och kunde jag se genom väggar; nya huset. Bakom utedasset passerar bilar på landsvägen, det är ingen stor led men på söndagar med gudstjänst kan det bli en karavan. Andra dagar bara en cykel eller två och fru Nilsson, vår närmsta granne, på väg till morgondoppet. Bortom landsvägen ligger havet. Jag tillbringar mycket tid vid takfönstret, de som passerar på landsvägen är mina lekkamrater, deras liv mina sagor. Ta fru Nilsson, jag vet hon heter så för det står på brevlådan men jag kan inte hennes förnamn. För att inte bara gissa använder jag det jag vet, det får inte bli godtyckligt. Hon har badrock på sig och handduk över axeln, håret uppsatt - hon doppar inte huvudet när hon simmar - och hon går framåtlutad som om hon tappat någonting. Eller som letade hon daggmask. Då är jag nöjd, då heter hon Dagmar, Dagmar Nilsson. Dagmar är sextitre (jag hittar fortfarande på) och har en syster i Danmark. Hennes man dog för tre år sedan vilket hon firade med en sup. Hon uppskattar bourbon, noveller och ensamhet. Hennes man (herr Nilsson) var ordförande i lokala IOGT-föreningen, alltid möten hemma, och av åsikten att böcker är bäst som brasved. Hon har det bättre ensam. Ibland möts pappa och Dagmar vid grinden, pappa går åt ena hållet mot brevlådorna och Dagmar åt andra, mot havet. Idag är en sådan dag.

Dagmar går förbi brevlådorna, handduk över axeln, pappa kommer runt knuten in i mitt synfält. Hans steg ser tunga ut, som gick han i gummistövlar, men solen skiner genom takfönstret idag och pappa har långbyxor (alltid långbyxor) och är barfota i tygskor. Han tittar i marken, tårna visar vägen, med gråare hår idag än igår, men lika tjockt som alltid. Jag ser allt men han ser inte Dagmar som ser honom och vinkar. De pratar kort och pappa går därifrån med oförändrade steg. Jag väntar tills han vänt med tidningen i hand innan jag klättrar ner från min pall och rutschar baklänges nedför lejdaren till köket. Jag springer över gult sommargräs barfota men känner ingenting, fotsulorna härdade. Han ler men inte med ögonen och plockar upp mig på axlarna och frågar om jag vet vad som hänt. Jag tar tidningen och ser att riksbanken sänkt reporäntan men säger att vädret ser ut att bli bra så långt man kan veta. Han skrattar lite, axlarna guppar, och säger att det var som man kunde tro och skulle det vara sommartorka kunde det ju likagärna vara nyhetstorka. Jag böjer mig över huvudet och ser hans ögon uppochner.

Du har din mors ögon, säger han.

Vi går in i nya huset efter att pappa lyft ner mig, både takhöjden och dörröppningen är för låg för oss båda, den är för låg för honom. Jag går in och han duckar, stänger dörren med hälen och kränger av tygskorna, allt i en rörelse som var det viktigt att inte slösa någon tid. Han slår på vattenkokaren och tar fram en kopp som han ställer på bordet samtidigt som han sätter sig ner, helatiden begravd i tidningen. Ensam dricker han alltid snabbkaffe. Jag har satt mig mittemot och tittar på honom, han lämnar inte tidningen ens för att hälla vatten på kaffet. Kokaren har tystnat efter en sista stegrande suck; sommartystnad. En fågel tickar över plåttaket, en traktor hummar på vägen, växlar ner för ett gupp och längst bort om jag stänger ögonen och lägger till lite själv kan jag höra vågorna viska vändande över stenarna på badstranden. Han är sig själv härinne i nya huset, har en rutin som aldrig ändras, som behövde han den för att andas. Det är nog det han gör härinne, andas och övertalar hjärtat att slå.

Vad sa Dagmar? Frågar jag, men han svarar inte. Det är som vanligt, jag får gissa. Jag sköt min man, eller; jag bakade kanelbullar och kryddade med råttgift, eller; vattnet var kallt igår, men med tanke på hur vinden legat på från fastlandet i natt tror jag att det är varmare idag, har du badat i år? Han har inte badat i år, det vet jag, vad jag inte vet är att pappa har en skrynklad papperslapp i fickan. En papperslapp med mors handstil. Jag vet inte att det var det sista hon skrev eller vad som står på den. Men när det knackar på dörren förstår jag. Dagmar kommer in, hälsar på pappa och frågar hur han klarar sig, kunde hon hjälpa honom på något sätt. Hon ser mig inte.

Han tittar upp från tidningen och vänder sig om, men först efter att han blinkat mot mig, frågar Dagmar om hon vill ha en kopp kaffe och erbjuder henne stolen mitt emot sin egen. Min stol. En tom stol.

2

(bleck)

Det sitter en duva på blecket. På teven högljudda dagprogramledare ljudlösa. Hon tittar inte men sneglar, de ser roliga ut utan ljud, som agitatorer utan sak eller mimare utan kroppsspråk, men hon skrattar inte. Solen kommer in från vänster och projicerar krukväxten från fönsterbrädan på väggen framför hennes säng. Bredvid krukväxten en duva, den ser ut att picka efter bladen, men de är på olika sidor om glaset. Vädringsluckan står på glänt, det är maj.

Hon har legat härinne länge, så länge att dagarna inte längre går att skilja från varandra. När inget är schemalagt har veckodagarna ingen betydelse. På jobbet brukade hon drömma om dagar att inte göra någonting. Vara ledig utan orsak.

Några gånger varje dag kommer sköterskan in och ibland doktorn. Hur mår vi idag? Har vi sovit bra? Vill vi ha teven på? Är det för kallt, ska jag stänga? Törstig? Är du rädd för att dö?

Hon saknar utomhus men har slutat med självömkan nu. Hon kunde ligga på sidan, täcket uppdraget, vänd från fönstret hela dagar. Bara stirra i väggen, på dörren och vänta på att den öppnades och någon kom in. I början kom de oftare, fler. Kanske blev de rädda. Vad säger man till sin cancerkompis? Vi var ute igår, skitroligt, du skulle vart där. Alla var där. Olle hälsar, han kunde inte komma, fullt upp på jobbet. Du vet hur det är. Hur det var.

På blecket sitter duvan, knackar på glaset och prooar (prooproo). Hon har aldrig tänkt något särskilt om duvor mer än att man bör akta sig när de skiter, men härinne påminner den om därute. En helikopter landar utanför på plattan, ett tåg passerar på bron, några barn leker nedanför - skrattar och byter till gråt och tillbaka igen - en hund skäller (och viftar kanske på svansen), matte ropar eller är det husse. Hon saknar inte något av det där heller, har aldrig flugit helikopter, men det är ljud hon känner igen som inte är hennes längre. Hon har andra ljud nu. Vända sig i nyligen bytta lakan, rycka till för en ny smärta olik den gamla, pipande och tickande maskiner som andas (människolikt) runt sängen. Surrandet när hon hissar upp den för att se på teve. På nyheterna (haha) som om det spelar roll hur det går.

Vi är inte optimistiska, men man kan aldrig veta säger doktorerna. Hon kallar dem doktorer hellre än läkare, det känns lite mer gammeldags, lite mer på avstånd. Som hände allt någon annan i en annan tid. Som var sjukhussängen - knarrande av plasten från madrassomslaget - istället en himmelsäng i ett ljust sovrum, men mörkt inrett, i en herrgård. Och doktorn hade inte läkarrock och hundblick och läkarstudenterna i släptåg utan en läkarväska i brunt skinn och ett varmt leende. Ett riktigt leende för det var han som förlöste dig för tjusju år sedan och det var han som baddade din panna när du hade feber och sa att allt skulle bli bra och lämnade över en våt handduk till din mamma för nu skulle han gå, men han skulle komma tillbaka imorgon och se efter hur du mådde. Det skulle inte vara han som kom in på ditt rum utan förvarning eller medlidande men med hundblick, alltid hundblick, och sakligt förklarade att de skulle vara tvungna att ta bort barnet (ta bort?). Det innebär för stora risker för barnet och för mamman, och tar vi inte bort det nu ökar vi risken att förlora dig också (vi?).

Han står snett bakom doktorn, mössan i hand, hundblick han också med huvudet på sned, och jag kan inte titta på honom men det ser ut som att han håller med doktorn, nervöst vägande från fot till fot. Vi skulle gifta oss. Vi skulle få barnet och om det var en flicka skulle hon heta Ester och om en pojke; Jonas. Jag hatar honom och hans självsäkra läkare snett framför och jag skriker inte men jag skulle vilja, istället ber jag dem gå ut, måste vara ensam. Han väger vidare mellan sina fötter och ser ut för en stund som tänkte han stanna. Han vänder sig om när han går ut, prövar ett leende som inte fastnar, försöker blinka för det gör han när han blir rädd och när han är charmig, det funkar inte och leendet som inte fastnade börjar darra men då stängs dörren.

Ingen duva på blecket idag, och ingen teve påslagen. Fönstret är stängt och om jag lyssnar noga hör jag ingenting. Helt tyst. Jag saknar honom som jag alltid gör när jag skrämt bort honom. Saknar honom och hatar honom. Jag tar fram mitt block från under kudden och en penna och skriver en skrynklig lapp som inte är skrynklig än, med bläck som inte är urblekt än.

jonas.

3

(ett lyckligt slut)

Hur ska det gå med grönsakerna? Han hade aldrig undrat förut. Hon köpte alltid grönsakerna. Att i en affär med självförtroende förse sig av grönsaker; omöjligt för honom, enkelt för henne. Han petar bland morötterna medan hon fyller korgen med broccoli, salladshuvuden och bebisspenat. Bacon, säger han, har vi köpt bacon?

Nu står han vid grönsaksdisken med en fyraåring i handen och en tom korg på armen. Först förtvivlan för att sedan vända sig till en butiksgranne och fråga vilken grönsak hon hade tagit hade hon varit ensam, övergiven och utan blekaste aning om vilken grönsak hon skulle ta med sig hem för att laga näringsrik mat till sitt barn. Broccoli är gott, säger hon. Tack.

Utan möjlighet att tänka själv och med en ny människa på sitt ansvar bestämmer han att flykt är bästa försvar. Samma kväll sitter han på båten till ön och försöker trösta en fyraårig pojke utan mor. Du har din mors ögon, säger han.

På bussen, när pojken somnat, tar han fram en bok. Tre rader in lägger han ifrån sig boken och stänger ögonen. De vill inte vara stängda och han vill inte hålla dem stängda. På baksidan av ögonlocken spelas filmer, filmer han inte vill se. Romantiska komedier, välbalanserade, med humor och sorg på rätt ställen och ett lyckligt slut hade gått bra. Baksidan av ögonlocken visar andra filmer. Franska filmer. Filmer som säger att hon inte skulle klara sig. Hon med drömmar, hon som skulle bli något stort och farligt. Pojken vaknar och frågar om det är särskilt långt kvar. Inte långt kvar nu Jonas. Härnere blir allt annorlunda. Härnere blir allt bra. Härnere skriver vi en egen film och tittar på den när ingen annan ser. Det blir bäst så. Den får ett lyckligt slut.

Hon brukade möta honom vid bussen, nere några dagar före, och de brukade skratta åt familjerna på båten. Åt barnen och föräldrarna på båten. De skulle bli annorlunda, de skulle simma till ön, barnen på ryggen. De skulle ta bussen, inte bil. Nu en tom parkering fylld med bilar och återseenden, men inget för dem. De börjar gå.

Dagarna gick, tidningen hämtades och korsorden löstes och frukostarna ställdes fram och solen sken och det var inte sommar men det var vår och hade inte någonting saknats hade det varit deras lyckligaste tid. De köpte ett pussel och kunde lägga allt utom himlen. Det borde gått, de hade gott om himmel, inte ett moln. Pojken lekte i trädgården och somnade i sitt rum på vinden. Pappa löste korsord men fyllde i fel ord.

En junimorgon innan tidningen hämtats, innan frukosten dukats, vaknar pojken på sin vind i gamla huset, rutschar ner för lejdaren till köket och öppnar dörren. Solen skiner och gräset har ännu inte blivit gult, fotsulorna ohärdade. Han vänder sig om och ser pappas fönster fördragna. Tidningen ohämtad ger han sig ut mot vägen och brevlådorna. Pappa vaknar och drar undan gardinen. Två cyklister passerar grinden och säger någonting ohörbart. Pappa tar på sig gummistövlar och går ut mot hagen. Morgonkissa i hagen. Pojken ser honom och springer mot vägen, ivrig att vara först till brevlådan. En bil svänger ut från kyrkans parkering i ett moln av damm. Pojken skrattar springande, pappa ser både bilen och pojken och skriker ljudlöst. Hahahahahaha, säger pojken, full fart mot vägen.

Han sätter sig på gräsmattan och tänder en cigarett. Bilen och pojken når grinden samtidigt. Han tar ett djupt bloss och lyssnar på barnskratt mot motorljud. Barn är mjuka, bilar är hårda, tänker han och blåser två rökringar. Ringarna dansar med varandra en stund mot nästan vit himmel, svåra att se. Småningom är de bara en ring, en ensam ring ensamdansande mot himlen. Stärkt av ljuset, påhejad av vinden.