hissmusik.

"Tystnaden går att ta på", sa jag en gång till mina hisskamrater. "Gör den inte alls", sa de i kör. Jag skulle precis förklara att det är något man säger som egentligen inte betyder något. Klart vi inte kan ta på tystnaden, då skulle den vara möjlig att ta med sig i en liten ask, vilket skulle vara toppen. Att öppna sin lilla ask närhelst oljudet blev för starkt. Men jag fick aldrig utveckla, för hissen sa pling och jag klev ur på min våning. Andra gånger är det bara tyst. Jag vet inte varför jag sa något den gången, jag brukar också tyst skifta mellan ställningar, harklande leta efter tomma ytor att fästa blicken men bara hitta nya ögonkontakter i hissens spegellabyrinter. Vad är det med hissar och speglar? Vad ska vi se därinne, ska de likt åttiotalets inredningsmagasin övertyga oss om spegelns oöverträffade möjligheter att förstora rum? Jag hanterade inte hissåkandets vackra konst eller småpratets snåriga tricks, så jag blev tvungen att träna. Jag ringde upp min chef och bad om två dagars ledighet utan betalning, tjänstledighet. Det gjort, ställde jag mig i hissen och började åka, upp och ner, ner och upp. Det tog ett tag att inse men oavsett hur mycket jag tränade visade det sig att hissar inte fungerar för samtal. Det är något med speglarna, något med storleken, något med att oavsett vilket samtal du för, kommer det att plötsligt ta slut och separationsångesten överträffa pinsamheten i tystnaden. Jag vantrivs i hissar, och hur många gånger du än berättar för mig att det här är något svenskt och att det utomlands minsann går till såhär och sådär, kommer jag att likt en dödsdömd hävda min oskuld, visslande i mitt hisshörn tyst förklara att leende säga hej och leende säga hejdå är allt ni någonsin kommer höra från mig. Hej då.