säljare.

Det ringer på dörren igen. Jag vet inte om jag ska öppna. De som varit här hittills har varit besvikelser. Några av dem har tillochmed blivit arga, förbannade gubevars. Jag vet inte varför, men de står här på tröskeln ett tag, liksom vägande på tårna. Jag tar nästan alltid två steg tillbaka för att redan vara på väg till köket i vilket jag erbjuder kaffe alternativt te när jag får besök. När jag får besök. Det var oftare förr. De står där och väger på tröskeln och frågar om annonsen. Jag svarar att jag satt in den på pin kiv för att se om någon tog sig hit och fick jag kanske bjuda på en kopp kaffe. Då vänder de på tröskeln. Som om vi lekte inte nudda golv. Nudda inte tantens golv för guds skull, då är ni fast, tänker de. Nudda inte käringens linoleummatta med spår av genomslitningar. Nudda den inte för den måste vara från sjuttitalet och det ligger inte ens trägolv under för den här kvinnan bor i en hyresrätt (hyresrätt!) som någon byggde på samma sjuttital för att folk skulle ha någonstans att bo. Hennes hem är ingen investering, den bär inte på något incitament att byta ut mattan. Mattan är lättstädad och behöver inte bytas ut för att höja värdet. Värdena den här dinosaurien klänger sig fast vid är lika gamla som henne. Allt det här tänker de på väg mot laminatklädd hiss med spridda kommentarer om sex nedskrivna på väggarna med tuschpennor och ristade med kniv. Och där, där i hörnet ett spår av någonting vi inte vill titta närmare på. Nu åker vi.

Det ringer en andra gång. En mekanisk klocka som verkligen slår till på en klocka när man trycker på knappen. Ett ganska hårt ljud är det. Särskilt om man står där vid klockan med ögat mot titthålet. Titthål. Hah. Det måste vara den sista utposten. När man står hemma hos sig själv och tittar ut i sitt eget trapphus. Det är inte mycket spänning kvar i livet då. Inte som när vi tittade på pojkarna i duschen. De trodde att de hade bästa titthålet men de såg aldrig mer än vi tillät. Vi visste var hålet satt, kunde nästan se deras små ögon därinne. Vårt satt i duschen, de hade ingen aning. Jag vet inte om jag ska öppna, sa jag det. Man når en gräns när spänningen slås ihjäl av besvikelsen. När rädslan för besvikelsen blir så stor att man inte längre orkar investera i risken. Jag är där nu. Men han ser så jäkla snäll ut. Han är bara barnet. Ur mitt perspektiv alltså. Jag öppnar. Tar mina två steg bakåt. Frågar om kaffe eller te. Ler mitt bästa.

Då händer det. Han nuddar golv. Han ler tillbaka. Han säger kaffe. Med mjölk. Vi sitter där i köket ett tag. Över bordet hänger en lampa med virkad duk över. På bordet står en termos och en flätad korg med bullar. Under bordet är hans händer knutna i knäet. Det ser jag inte men det förstår jag på hans blick och hans sätt. Han har ett fint sätt den här. Jag säger det till honom. Efter en stund frågar han om annonsen. Liksom i förbifarten efter att ha berättat om sin familj och sin mamma och frågat mig en hel rad frågor om mitt eget liv med en mycket engagerad ton. Han frågar om annonsen och jag svarar så ärligt jag kan att det har blivit något missförstånd, jag är inte så bra med datorer. Jag har hursomhelst inget att sälja men var det inte trevligt med kaffe och en pratstund? Jo, säger han. Jo, jag ville nog ändå bara prata lite. Prata lite med någon som inget har att sälja. Prata en stund med någon som du.