högvatten.

Idag kommer Karin. Det är bara timmar kvar om man räknar och det gör Inger. Hon står i köket och diskar, lite för mycket lödder i vattnet. Hur man kan diska i så många år och ändå inte få löddret rätt. Hon diskar en kopp och sköljer den, sköljvattnet löddras. Hon lyfter upp den igen och vänder på den, lödder hänger från ringen på koppens undersida. Hon rycker på axlarna och ställer den i torkstället men kan inte släppa den med blicken, så tar hon handduken hon har över axeln och torkar bort löddret. Hon gör ännu en mental anteckning om att minska mängden diskmedel till nästa gång. Astrid ligger vid hennes fötter och gnyr. Hon har inte hört henne på ett tag. Nu tittar hon ner. Astrid ligger i en ring vid hennes fötter, nosen i baken, och suckar djupt, människolikt. Hon är ingen valp längre. Tolv år och Dobermann, då lever man nog på övertid. Sista året har hon haft problem med magen och Inger vill ta henne till veterinären igen men får nog vänta till nästa pension. 

 ”Såja,” säger hon, böjer sig ner och kliar henne bakom örat, tar hela örat i handen och klämmer. Lite hårdhänt men hon vet var gränsen går. Precis som Astrid. De har varandras integriteter intränade; vet var den andras gräns går. Hon ställer en kopp i diskstället och torkar upp vattnet som droppat på golvet bredvid Astrid. Astrid lyfter på ett ögonbryn och gnyr igen. 

 ”Tolv år,” verkar hon säga, men det gör hon ju inte. Hon lyfter bara på ögonbrynet, gäspar och lägger nosen tillrätta i baken igen. Tolv år. De var många som sa åt henne att skaffa sig en hund när Stig dog. Inte ska du bo ensam därute i blåsten utan någon att prata med. Labrador, Pekinges, Cocker Spaniel och gud vet vad de tjatade om. Sällskapshundar och knähundar. Hon fnyste nog inte åt dem men när grannens Dobermann fick valpar bad hon att få köpa en. En hund med ett riktigt skall och både tänder och tandkött när läpparna dras tillbaka. Hon ville ha en vakthund. En hund som kan sätta sig i respekt. Det tog nog inte så lång tid innan Astrid började gny och lägga sig i sängen vid Ingers fötter och hon visste att hon inte borde men blundade, låtsades sova och njöt av värmen från sin respektingivande vakthund. Utanför fönstret har rosorna slagit ut. De täcker halva fönstret nu men kyrkan går fortfarande att se vid horisonten. 

 Hon har städat färdigt övervåningen. Hon använder den inte mycket längre men hon har såpat toaletten och dammat dörrkarmar. Tavlornat är polerade och tillbakahängda. Madrasserna piskade och vädrade. Trasmattor skakade och golv torkade. Det luktar kallt och såpa. Hon sover nere nu och går inte upp särskilt ofta. Det var här hon och Stig sov och ensamheten blir mer påtaglig häruppe. De hade rummet med fönster mot havet. Det är bara i det fönstret havet går att se. Hon ställer sig på tå och tittar men ser bara enbuskar. Hon suckar. Bredvid fönstret hänger bröllopsfotot. Hon måste ha missat det när hon städade för glaset är fett och på ramens ovansida ligger damm. Hon lyfter försiktigt ner det och istället för att torka av det lägger hon det uppochner i skrivbordslådan. Hon vet inte varför men låser lådan och stoppar nyckeln i fickan på förklädet. Den bränner lite där som om hon plockat den ur elden, men det har hon ju inte. Bränner gör den ändå och på väggen har fotot lämnat en blek fyrkant och en spik. Hon kallar rummet gästrum nu men har inte haft några gäster i det. Hon tittar på fyrkanten på väggen och tittar ut igen. Havet är där nu. Hon rycker på axlarna, inte så konstigt. Antingen var huset nertyngt av bröllopsfotot på väggen och har rest sig lite nu, eller så är havet på väg upp hit. Hon vänder sig om och går ut ur gästrummet, nerför trappan, tänker att det är väl inte så lång tid kvar på allt det här. Astrid behöver mig ett tag till. Sedan får vi se. 

 ”Kom Astrid,” säger hon och klappar med handen på låret. Hon reser sig på frambenen först, bakbenen kvar i liggställning en stund till. Hon klappar på låret igen och Astrid tar sig upp på alla fyra med tungan hängande ur munnen. Pälsen är inte lika blank längre, öronen mer hängande nu. Aggressiviteten ur ögonen nästan borta. Musklerna slappare. Hon ser nästan snäll ut. Hon kissar vid vildapeln och går vidare. Det går långsammare nu men det är samma runda som när hon kom hit första gången. Vildapeln, komposten, enen, dasset och cykelstället (det är inte ett cykelställ så mycket som en plats där cyklarna står). Hon tittar på henne och undrar hur hon ska klara sig helt ensam när hon är borta. Hon kan nog inte älska en till. Inte förlora en till. En tornseglare sticker ut huvudet ur holken, droppar mot marken och flyger iväg. En ensam bil kör förbi på vägen. Hon vänder sig om som för att kolla att huset står kvar innan hon går upp på vägen och bort mot busshållplatsen. Hon har svårt att förstå tabellen. Datum och förkortningar. Undantag och specialfall. Omvägar och genvägar. Vardagar, helgdagar, helger och lördagar. Karin ska komma med båten kvart i två och tar en buss som går halv tre. Hon vill veta när bussen är framme men förstår inte tabellen. Fan. Det är ju inte som om hon har för mycket att göra. Klockan är två nu. Om hon går hem, gör en kanna kaffe, packar en fikakorg och tar med en fällstol kan hon sitta vid hållplatsen från halv tre. Om hon är där från halv tre får Karin omöjligt vänta. Det blir bra. 

 De kramar varandra och i fickan på förklädet ligger nyckeln och brinner. 

 ”Det låter som om havet kommit närmare,” säger Karin. Hon skrattar som hon alltid gjort. Tänder och tandkött. 

 Hon ler tillbaks och undrar om havet kommit närmare eller om världen blivit mindre efter alla år. Som när man är liten och upplever allt större och längre bort än när man blivit större och ser tillbaka på det igen. ”Det är ganska längesen vi sågs Karin,” säger hon bara, ”mycket hinner hända på så lång tid.” Astrid går mellan dem in i huset. 

 ”Minns du förra gången jag var här?” Inger minns men säger inget. De sitter bakom huset med en flaska vin. Tornseglaren flyger in och ut ur holken, ungarna därinne piper med jämna mellanrum. ”Jag var bara ledig en vecka den sommaren. Helt utslagen.” 

”Du lämnade bara solstolen för att gå på dass.” 

 ”Jag reste mig ett par gånger för att fylla på vinglaset om jag minns det hela rätt.” 

”Vi drack en del.” 

”Jo.” Karin lutar sig tillbaka. De sitter i däckstolar med randigt tyg. Några moln passerar på väg norrut. Astrid gäspar. Karin fyller på i glasen. 

”Stig somnade i solstolen en kväll,” säger Inger, ”du och jag var ganska lulliga men bar upp honom på rummet.” 

 ”Hmm. Han var tung den djävulen.” 

”Mmm.” 

”Sov som en stock. Snarkade också.” 

Inger skrattar. Hon var på väg att flytta ner till bottenvåningen flera gånger redan då. Hon välte alltid över honom på sidan istället och skedade fast honom så att han inte kunde välta tillbaka. Sedan sov de så hela natten. Ihopkilade. 

 ”Jag skulle åka hem nästa morgon tror jag,” sa Karin, ”vi hade en flaska vin kvar som vi tänkte dela på i köket”. 

”Vi fick upp honom för trappan också. Fnittrande som skolflickor om jag inte minns fel.” 

 De stod och tittade på honom en stund. Han såg ut som ett sovande barn. Ett snarkande barn. På väg ut slog Inger emot bröllopsfotografiet så att det for i golvet. Hon tog upp det, höll det i handen en stund, strök över glaset och så vände hon sig mot Karin och nickade. 

”Gonatt Karin,” sa hon, allvarlig nu, ledde ut henne och stängde dörren. Nästa morgon åkte Karin hem.  

Karin gäspar. Astrid reser på sig, går ett varv runt sig själv och lägger sig igen, gäspar hon också. 

 ”Gå och lägg dig nu Karin, innan jag måste bära upp dig. Jag har bäddat däruppe, i mitt och Stigs gamla rum.” 

”Låter det alltid så mycket om havet,” säger Karin, ”så mycket blåser det väl inte?” Hon ser ut att sova redan, snubblar in i huset och uppför trappan. 

 ”Kom nu Astrid.” Hon tar med sig glasen och vinflaskan in i köket och lämnar dem på diskbänken. Hon tittar upp i trappan. Inte ett ljud däruppifrån. Astrid går ett varv i sin korg innan hon lägger sig ner. Inger tar på sig nattlinnet och borstar tänderna. På väg till sitt rum sätter hon en fot i trappan. Hon tar ett steg till. På väg upp nu. Det är mörkt och hon hör Karins djupa andetag. Hon lägger sig bredvid henne i sängen. Kryper in under täcket och lägger händerna ovanpå. Hon tittar rakt upp i taket och vågar inget annat. Hon rör sig inte, andas knappt. Vattnet har stigit lite till nu. Bottenvåningen står i vatten när hon vänder sig om och lägger kinden på kudden. Hon flyttar lite närmare Karin, känner henne andas. Snart är alltihop under vatten. Snart är allt som det ska vara. Snart.