lagom är bra.

Det är mycket antingen eller nu, inte så många nyanser i gråskalan, mer George W och the war on terror. Är du med oss eller emot oss? All in or nothing.
Jag vet inte så noga men det låter lite buffligt och otåligt. Inte så lagom. Vi började skämmas för det, började lyssna på de lite större barnen som retade oss och började småningom se ner på oss själva och undra hur vi kunde tycka att lagom var bäst. Det är ju fegt att inte ta ställning. Onödigt att lyssna på alla röster innan man bestämmer sig. Det räcker nog att lyssna på den som skriker högst, på den som hojtar all in. Allt eller inget. Du eller dem. Du. Jag hörde dig inte. Är du feg eller? Spring nu, och om du står upp när du stannat har du inte tagit i tillräckligt. Då har du misslyckats och alla dina insatser har varit förgäves. Du får inte vara med. Hej då. Nästa! (det här sista ordet skriker jag jätthögt, så högt att du får lite ont i öronen, eller hur). Och inga halvmesyrer nu hörru. Det är bättre att ha fel på jättehög volym än att ha rätt när ingen hör.

skönt att vara tillbaka i rutinerna.

Så är man här igen då. Skönt att vara tillbaka i rutinerna. Det är svårt utan rutiner. Du måste gå upp olika tider varje morgon, utan väckarklocka och tid att passa, äta frukost utan klump i magen och flackande blick. När kaffet är uppdrucket och hela tidningen läst, är du tvungen att göra någonting du vill göra som ingen annan bett dig om. Någonting som kan vara klart närsomhelst. En annan dag till exempel. Så att du kan slå dank idag. Eller läsa en bok, gå på promenad, andas hög höstluft med djupa andetag. Men så kan man ju inte ha det i längden. Skönt med rutiner. Fint att leverera igen, och prestera. Gå på möten och säga hmm. Nicka ibland, somna inte nu. Dröm dig för guds skull inte bort nu. Stanna här. Skönt att vara tillbaka i rutinerna.

en slags vuxen.

Jag gick och letade efter en tidning, en artikel i en tidning. Om jag ropade till min fru i andra rummet för att fråga efter den, skulle jag kanske börja med älskling. Och eftersom tidningen hette New Yorker och artikeln rörde Lydia Davis skulle jag bryta ner det jag berättat hittills. Jag har fler än ett rum där jag bor, jag bor där med en kvinna jag har svurit evig trohet, och jag hade en impuls att kalla henne älskling istället för vad hon heter. Efter en stund skulle jag stanna upp och inse att jag blivit vuxen. Den slags vuxen jag ville vara innan jag blev vuxen, men inte trodde att jag skulle bli. Den slags vuxen.

allhelgonet.

Snart är det mörkt igen. Då tänds alla ljusen igen. Då fladdrar lågorna ikapp igen. Du vill nog inte stå bland de andra, trots att de är vackra tillsammans. Du vill nog gå med mig till baren. Du vill nog be mig beställa en till dig. En som jag kan dricka upp när ljuset brunnit ut. Det speglar sig i fönstret när jag vänder mig om. Det är mörkt ute men ovanför fönstret, en gatlykta. Du stannar under gatlyktan med händerna mot glaset och tittar in. Jag ser ensam ut därinne. Ensam, inte för att jag inte har någon med mig. Ensam, inte för att jag skålar med mig själv. Ensam, inte för att jag säger varsågod när han bredvid frågar om det är ledigt här. Ensam, inte för att jag sitter här ensam.

Ensam, för att du inte kan komma in genom glaset. Ensam, för att du är på fel sida. Ensam, för att du skulle vara här nu. Ensam, för att du skulle skåla med mig och trösta mig. Trösta mig för att någon annan var borta. Någon vi inte kände så väl. Någon vi inte behövde lika mycket. Någon vi aldrig sett förut. Någon. Vemsomhelst. Vemshomhelst men inte du. Knacka på rutan nu så att alla vänder sig om, så att alla i baren vänder sig om, så att alla i baren höjer sina glas, harklar sig och börjar sjunga. Börjar sjunga en sång som bara vi kan men aldrig hört förut. En sång som aldrig hörts förut. Titta in, för jag tittar ut. Ljuset brinner ut, fladdrar en sista gång. Du står ensam kvar i fönstret nu. Gatlyktan har slocknat, men du lyser. 

Skål kompis.

rick & louis.

På spårvagnen till stan passerade vi en kyrkogård. En skylt sa: tänk på döden. Så vi tänkte på döden. Och skrattade.

På teven på Renstiernas såg vi Casablanca. Rick sa: Louis, I think this is the beginning of a beautiful friendship. Så vi instämde. På riktigt.

Sen dog du.

allhelgonet.

Jag kunde inte sätta dig bland de andra trots att de var vackra tillsammans, skimrande som glöd från en döende eld, jag tror inte du hade trivts. Istället fick du gå med oss en stund. När vi gick in fick du vänta vid dörren. När vi kom ut höll jag dig i handen igen. Utanför hittade vi en plats bakom ett träd där mörkret var lite tätare. Där står du. Och lyser.

ostyra.

Inte ens skuggan, höll i styret.

själens spegel.

Jag hade alltid svårt för ögonkontakt.

barnvakt / badvakt

Jag kunde ligga så i timmar.

autosvar.

Jag går på semester idag (28/6) och är tillbaka om fyra veckor (29/7). Jag kommer att läsa min mail sporadiskt, vid akuta ärenden nås jag bäst på telefon.
(Nä, för vanligt och alldeles för perfekt, fyra veckor, varken mer eller mindre. Och hur jäkla sporadiskt läser jag mailen egentligen. Antingen läser jag den nog inte alls eller så sitter jag fyra veckor i en solstol med headset och surfplatta.)

Min semester börjar nu.
(För koncist.)

Jag är ledig och tillbaka på kontoret i början av augusti. Jag läser mailen på fredagar. Glad sommar.
(Glad sommar. Glad sommar? För käckt. För äppelkindat.)

Hej, från och med nu är jag onåbar. Låt mig vara.
(Nja.)

Solen skiner och fåglarna kvittrar. Utanför mitt fönster vajar vallmo och smörblommor i ljummen sommarbris. Det luktar ko och gräddtårta. Som du förstår har jag varken tid eller lust att svara i telefon eller läsa epost. Jag återvänder på solbrända ben någon gång när sommaren blir höst. Någon gång i höst.
(För vagt. Lite för målande också, det är ett autosvar vi pratar om, det ska passa alla.)

Mitt sommarlov
Vad jätteskönt mitt sommarlov ska bli
Då är man ledig hela långa dan
Alla människor vill ut på landet
Och nästan ingen vill gå kvar i stan

Mitt sommarlov
Vad jätteskönt mitt sommarlov ska bli
Med bad och sol och jordgubbar och glass
Tänk när man springer barfota i gräset
Och humlor surrar kring i solens gass

(Nej det går ju inte alls. Men nu kommer jag gå och nynna på den där hela dagen och ha ännu svårare att fokusera. Man kanske ska skippa semestern och undvika alltihop.)

Sommar. Nu byter vi ritrockar mot linnekostymer, arbetsskor mot espadrillos och flipflops, ergonomiska kontorsstolar mot däckstolar och hängmattor. Nu lämnar vi datorer, kopiatorer, hålslag och pärmar. Stäng av telefoner och töm alla eluttag ett tag. Vi kan väl leva som förut en månad. Lås in bilen i ett garage och ta fram en cykel med gnisslande kedja och kärvande lager, tomma däck och dammig ram. Putsa, pumpa, olja och smörj. Nu blåser det upp. Där kommer medvinden och nerförsbacken, båda leder bort, bort från stan och fram till stranden, en skugga under ett träd, en bok bakom en husknut med bin surrande runt blommor i rabatter. Till långa middagar runt långa bord i solnedgångar och tändvätskedoftande grillar på gräsmattor i landsbygder runt om på öar och rivieror, i parker och skärgårdar, bakgårdar och balkonger. Nu faller regnet. Vik upp dig ur stolen och in under verandataket av korrugerad plast, det smattrar så fint. Du glömde boken men det gör inget. Den torkar. Gå ut igen och ställ dig mitt på gräset, ut med armarna och vänd ansiktet uppåt, blunda. Försök fånga några droppar på tungan, det är svårare än du trodde. Då slutar det. Då spricker det igen. Då klättrar imsevimsespindel upp igen och solen torkar allting torrt. Nu är allt perfekt. Då vänder vinden. Då kommer motvinden och uppförsbacken och tar dig tillbaka igen. Bilen startar i garaget, hushållsmaskiner och datorer börja nynna en elektrisk melodi du hört förut. Rakapparater kopplas in och fastnar i vildvuxna sommarskägg som måste vara borta på måndag. Allt inverteras igen och du är tillbaka nu. Sätt dig framför datorn, få igång outlook och koppla ur autosvaret, det här svaret. Svaret som håller på att bli för långt. Svaret du kunde svarat så mycket tydligare, så mycket kortare, så mycket bättre. Men du vill inte. Du vill inte låta dem vinna, du vill gå en rond till mot en väderkvarn, vinna ännu en pyrrhusseger. Du vill inte ge upp. Du vill att ditt autosvar ska säga något, få någon att fälla en tår, kanske locka fram ett skratt. Du får bara inte glömma dina datum. Någon kanske vill nå dig. Ge dem ditt nummer också, varför inte. Och säg att du läser mailen ibland, sporadiskt och ofta. Eller säg ingenting. Säg att du går nu, på semester nu. Du ska vila ett tag. Men du kommer att sakna allihop, alltihop. Kollegor, vänner och kunder, smeder, snickare och byggherrar, elektriker och mattläggare. Det slår dig att du måste sammanfatta dig nu. Så gör det då.
Vi går nu, på semester för att vila oss ett tag och tänka på något annat en stund. Men vi kommer att sakna er mer än ni kan ana. Kära vänner, vi ses i augusti.