svenskfransk.

Det händer något med svensken. Den nye svensken visar öppet sitt missnöje istället för att som den gamle svensken muttrande rikta missnöjet mot någon annan än missnöjets källa. Lakan av varierande kulör hängs ut genom fönster. Planerna på en galleria vid odenplan tycks ha övergivits till följd av lakan. Hur det går på hornsgatan (vita lakan) eller hornstull (röda lakan) vet jag icke men nu har svensken tagit ytterligare ett steg från att stillatigande svälja sitt missnöje. I Nyköping ska ett gäng återkommande nazister på lördagen ha jagats på flykten av missnöjd lokalbefolkning. Och detta med skramlande nycklar. 

Svensken håller förmodligen på att bli fransk. Jag sitter stillatigande här och riktar mitt bifall till dig. Käre dagbok.

Förresten har hundarna i vår stad fått magsjukan. Pölar av gult pryder våra trottoarer, och ingenting finns ens att klaga på. Såvida man inte förväntar sig att hundägaren har med sig en liten rygghängd vattentank med tillhörande slang för avspolande av trottoaren efter hundens uträttade behov. Det kan man inte förvänta sig.

Själv har jag förlängesen gjort ett vägval. Eftersom jag inte öppet törs visa mitt missnöje har jag valt att inte klaga överhuvudtaget. Eller muttra. Det går sådär.