fastern & farbrorn.

Det knastrar på grusgången. Jag har nog träskor men är i övrigt barfota. Vid slutet av grusuppfarten står ett litet rött hus. Det har två våningar och är byggt vid landsvägen. På bottenvåningen bor Z och på övervåningen bor X. De är bröder men olika som bär. Olika bär.

Vi brukade komma dit ett par gånger varje sommar, i dörren mötte Z och nybakatlukten. Innanför dörren välkomnade spetsdukar, påbörjade knypplingar och nystickade tjockstrumpor. Z var ingen vanlig farbror, vi kallade honom faster. Hans hem, hans bottenvåning, var hans familj. Han tog hand om den som vore den vid liv.

Efter sju sorters kakor, bryggkaffe/hallonsaft och gräddtårta satt vi och pratade en stund. Jag kunde till exempel fråga om något recept, för att vara artig, men även intresserad. Mest satt jag tyst som barnen gjorde på den tiden och lyssnade på de vuxna. Då inget de dryftade intresserade mig satt jag och min mun full av kakor och såg oss om. På väggarna hängde broderier. Fåtöljer, bord och dörröppningar var inklädda med spets och golven täckta med trasmattor. På ett litet bord intill fåtöljen Z använde mest, den med utsikt över landsvägen och älven, låg en påbörjad stickning eller ett nyligen avslutat broderi.

Ibland ursäktade jag mig för att gå till lilla gossrummet. Jag gick aldrig dit utan istället upp för trappan. Halvvägs upp hände något, trappan började knarra, och om det tidigare luktat schackrutor, hallongrottor och finska pinnar övergick det i trä, tjära och gummistövlar. Jag knackade inte, men när jag steg in hostade jag alltid lätt. X reste sig inte och sa heller inte mycket. Han log, men satt kvar i övervåningens enda stol vid övervåningens enda bord och löste sitt miljonte korsord. Häruppe är allt plywood och tystnad tänkte jag, och därnere är allt broderat, vävt, virkat och kafferep.

De var två ytterligheter, herrar X & Z, men där i trappan fanns någonting knappt synbart men nästan kännbart. Ett vänskapsband som inte skulle brista förrän den ena slutade virka eller den andre slutade fiska.

Z har slutat virka nu och X har flyttat ner till bottenvåningen. Vänskapsbandet hänger i trappan under det som en gång var övervåningen. Om X löser korsord omsluten av knypplingar eller plywood vet jag inte, men jag hoppas att han inte är ensam.