i hörnet.

Och nu, nu när jag ändå håller på, ska jag berätta för dig om männen. Männen i hörnet, männen med tvivelaktiga arbetsbeskrivningar. Alla med eget företag och en bil som antingen är gigantisk och av amerikanskt ursprung eller låg, tvåsitsig, silverfärgad och av tysk härkomst. Det låter som vore jag skeptisk mot dessa män. Det låter fel. Jag är snarare grön av avund, och plommonfärgad av imponerad förbluffning. Dessa män sitter varje lördag på mitt konditori och sätter guldkant på min i övrigt neutralgrå morgon.

De tycker om varandra, dessa män, vilket är gott nog för mig. De pratar om fina saker, när de inte pratar om bokföring. En gång samtalade de om skomakaryrket, vilket jag älskar. Vill vara en själv. Så här sa de cirka: Tänk att sitta där i sin lilla skomakarverkstad bland cederluktande läster och läderdoftande läder. Skorna är inte längre vad de brukade vara. Man hör tydligt skillnaden i kontakten med trottoaren. Fjomp-fjomp nu mot klick-klack då. 

Jag sitter i andra hörnet och luktar på mina lädersulor och tänker att om de hör att det klicketiklackar när jag går förbi kommer de nog att respektera mig. De hör inget när jag går förbi, men hade de gjort det hade de nog tänkt att jag var en ung man efter deras egen smak. Någon som småningom skulle kunna välkomnas i hörnet.