tisdag

det är bara en berättelse om livet så det finns ingen höjdpunkt.

Häromdan när vi stod vid titthålet kom en skara sångröster förbi och sjöng en komponerad födelsedagssång. Titthålet har vaktmästarn satt upp för att vi ska känna oss säkra när någon ringer på dörren. Vi kan se om ringaren har;
  • skägg
  • vakttornet
  • portfölj
Jag öppnar aldrig dörren, men varje dag när jag kommer hem från jobbet ställer jag fram en barstol. Barbordet har jag för länge sen skruvat fast på väggen bredvid dörren, där ställer jag chips, öl och en metronom. Metronomen behöver jag för att förstå att tiden går. Jag kunde ställa dit en klocka, men där står en metronom. Oftast kommer ingen förbi förutom grannar men jag tänker att någonting kommer att hända. Med tiden har jag flyttat fler saker till titthålet och när jag kom hem en dag för ett tag sedan insåg jag att min hall blivit hemmets mittpunkt. Vardagsrummet är inte tomt på saker men ganska tomt på något annat och sovrummet har en säng men inte mer. Bokhyllorna har jag skruvat ner för att jag inte längre behöver böckerna. Det som händer händer utanför dörren tänker jag och jag ska sitta framför dörren tills det händer.

När ingen går förbi ser jag två dörrar i blåvitt lysrörsljus. Den ena är gjord av trä, den andra är gjord av stål men klädd med något som liknar trä på avstånd. Utöver det ser jag två hissdörrar. De lyser upp ibland. Då åker hissen förbi. Den sista dörren jag kan se är dörren till utrymningstrappan. Den öppnas aldrig. Det händer ingenting men jag ska ändå sluta på mitt jobb för möjligen händer helt andra saker på dagtid. Då kommer nog posten.

Alternativt köper jag teve.


lyssna på PÅ wiberg.

1 kommentar:

Simon sa...

Och så plötsligt blir du en karaktär i en Paul Auster-roman. Det verkar lovande.

S