lunchstämning/lynchstämning.

Han rörde sig över torget i en diagonal. Vi försökte hitta en väg att undvika honom men då han varit med förut kom vi inte undan. Plötsligt var jag ensam, jag såg honom se mig ensam. Nästan omärkbart bröt han diagonalen och siktade. Han visste inte att jag visste, men jag visste. Jag knöt knytnävar i fickorna och väntade. Med vita knogar tog jag några steg i annan riktning och såg torghandlarna stanna upp. Lodisarna släckte en cigarett och hörde fåglarna tystna. Solen försvann bakom molnen och kyrkklockan föll ljudlöst till marken. Runt torget slog handlarna igen sina butiker och låste inifrån. Persienner drogs ner och strimmor öppnades. Gatumusikanterna tystnade och genom halvstängda ögon såg jag hur han närmade sig. Jag försökte se åt annat håll, fokusera på något avlägset men insåg att jag var utom räddning. Mitt på torget skulle vi mötas. Vi skulle stanna upp och dra våra vapen, det skulle bli en duell av viljor och min skulle inte ha en chans.

Har du en sekund, sa han samtidigt som han drog sitt vapen, sin pärm. Jag är från Greenpeace. Inte en chans, sa jag och sögs in i pärmen. Vad har de i pärmen, hann jag tänka innan allt blev svart och jag befann mig i en sliten gummibåt intill en oljetanker utanför en okänd kust med en megafon i handen och ingenting utöver trasor på kroppen och en sydväst på huvudet.  

Torgmånglarna, tänkte jag,  jag måste börja avdramatisera dem.