får jag gå in nu.

Jag sitter i sandlådan med solen i ryggen. Mamma ser mig som siluett, med blond hårgloria. Jag är i något av en knipa. Bakom mig på andra sidan gatan leker grannbarn. Jag törs inte gå dit och jag får inte gå in. Fint väder är utomhuslek. Mamma vinkar. Hon står i köket. Jag vinkar tillbaka, ryggen mot barnen, noga med att dölja vinkningen med kroppen. Mamma är lite otydlig bakom solreflexer i fönstret, men jag ser att hon ler. Hon vet inte. Jag tvingar mig att inte vända mig om. Vända mig om och se de andra springa genom vattenspridaren. Skrattande. Jag börjar gräva. Jag har ingen sån där skopa man sitter på med spakar, då skulle det gå undan, jag har en spade av plast. Jag gräver och glömmer omgivningen, jag gräver som fanns det ingen morgondag, långsamt försvinner jag ner under marken. Snurrar i en virvel när sandlådan sjunker som hade proppen dragits ur. Gräsmattan, huset, kvarteret och byn hade alla följt med om inte för kanten. Rejäl svensk sandlådesarg. Snabbare och snabbare snurrar det, jag tittar upp och ser bara en bit rund himmel. Det känns som en duns, som att jag plötsligt ligger på rygg, men det snurrar fortfarande, röda prickar dansar på ögonlocken. Jag öppnar ögonen, blinkar mot ljuset och borstar sanden ur håret. Eftersom jag hört var man hamnar om man gräver tillräckligt djupt så stålsätter jag mig inför folkmängden men ser bara himmel. Himmel och skägg. Det är pappa, uppochnervänd. Han ler men säger inget så jag öppnar munnen för att fråga om vi inte kan flytta hem igen. Hem till Sverige igen. Där allt var som vanligt, snälla. Men jag säger inget.