förlåt.

Klockan är halv nio och solen skriver långa pepparkvarnsskuggor över vaxduken. Bordet är avdukat och min nu svala mat börjar bli obekväm på tallriken och ber mig svälja stoltheten och äta upp den. Jag kan inte. Jag kan inte svälja överhuvudtaget. Min hals verkar fungera bakvänt och skickar maten uppåt istället för neråt. Jag tittar ner i tallriken utan att egentligen titta på den, som man tittar på en tredimensionell bild för att urskilja motivet. Den flyttar sig dock inte, den försvinner inte och den framträder inte på något sätt aptitligare. Det är inget fel på maten, det är något fel på mig. 

Två decennier senare sitter törnrosa mittemot och får en tår i ögat. Hennes gulasch kommer från Ungern. Det skulle den inte. Tåren rullar efter kinden och släpper efter en liten stund greppet och landar i soppan. Ingenting händer, men jag ser plötsligt mig själv genom min mors ögon och förstår. Ett kräset barn är ett svårt barn. Förlåt mor.