torsdag

pepparkakspepp.

De kom till oss på senhösten. Den första glasyren hade just fallit på marken och de sista löven lämnat pepparkaksträden. Herr och fru pepparkaka hade bara inomhusglasyr på sig och var ganska frusna. Vi behöver ett hus, sa de. Ett hus som klarar vintern. Inte ett oisolerat hus byggt av pepparkaka, ett riktigt hus. Att se dem skakande i tamburen, pepparkaksgumman med en påse deg i handen, fick oss att smälta som socker i kastrull. Vi tog pepparkaksparet i hand och lovade dem ett hus som skulle hålla dem varma. Ett hus i en dunge vid en glasyrsjö, gjutet av renaste socker, grundlagt på ädlaste pepparkaksmark.

till kalle.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag får sådan frid av dina texter. Om jag simmar långt ut ifrån land nu kommer det inte kännas som om min kraft kommer att ta slut.

shapiro nikulina sa...

Till Kalle, jaha, kul för honom, säkerligen en mycket fin person, men jag, j a g då? Jag vill också vara er pepparkaka!