julsaga (en av dem).

Snön låg inte vit på taken. Inga frostrosor blommade på fönstren och ingen is täckte vattenpölarna. Ett dis över kvarteret luddade skenet från gatlyktorna. 

Det var kvällen före julafton och tomten kunde inte landa på vårt sadeltak. Han cirkulerade över byn som ett flygplan utan landningstillstånd. Han behövde snö. Pappa hade gått ner i sin verkstad och snickrat julklappar, han trodde inte på tomten. Ett svagt dunkande hade fått mig att drömma om ångmaskiner och den miniatyrversion jag önskat mig. Den jag visste jag inte kunde få, om inte tomten fick landningstillstånd. Jag hade skrivit till tomten, han visste vad jag ville ha och hade nissar att backa upp det med. Pappa var ensam och inte särskilt händig. När jag vaknade låg högar under granen. Högar av träleksaker. Vi hade svårt att förstå dem, så halva dagen vävde pappa berättelser, bruksanvisningar. Han hade tummen mitt i handen, men historier kunde han väva. Min träbit var en snömaskin, en flisig träbit med två påspikade armar. Armarna satt i varsin ände och man skulle hålla i dem och rotera den, som en vev. Det var inte lätt, det fanns inga gängor. Bara spikar, och flisor. Medan man vevade skulle man sjunga Idas sommarvisa. Man skulle veva baklänges och man skulle bli glad, för alla gillar sommaren, men vädermakterna skulle bli förvirrade och slutligen skulle det snöa, och tomten landa. Jag var lätt besviken men fylld av julstämning. Ljusen var tända och granen klädd. Det doftade hyacint och nejlikor i apelsiner. Diskhon var fylld med disk, vi kunde diska på juldagen.

Vi satt på golvet med våra träbitar. Pappa log och vi vevade, snurrade, kastade och fäktade. Vi gjorde det nog för pappas skull. Jag minns inte allt som hände för jag snurrade och mumlade på sommarvisan, men när jag suttit där ett tag märkte jag att jag var ensam. Någon hade öppnat dörren och gått ut, några stod vid fönstret och tittade. Det snöade. 

Tomten landade aldrig, om det var för lite snö vet jag inte, men det blev en vit jul. En sådan vi önskat oss.