onsdag

fastaren.

Han stiger ut genom porten med solen i ögonen. Gnistrande snö. Han fnyser och muttrar, sparkar i snön som hade den gjort honom illa. Din kalla, vita, gnistrande fan. I backen, halkande i snömos, möter han en barnvagn. Han tänker inte flytta sig, han har samma rätt till trottoaren. Kanske mer, med ålderns hävd. Dagens föräldrar, tänker han, kursivt. Hrmpf, hör mamman. Han har blicken i trottoaren, hon har två hjul i vägbanan och faller nästan. Hon misstar hans skadeglädje för en ursäkt och ler tillbaka. Ohörbart frågar han vad hon flinar åt och vänder blicken mot trottoaren igen. Mot snön, änglars spyor.

Han kommer inte ihåg humöret. Han kommer inte ihåg att han slog i dörrar och lämnade lägenheten mitt i ouppklarade bråk, barnskrik blandade med fruns tårar. Han kommer inte ihåg sig själv bland pappershögar på kontoret; hellre där än hemma. Han vet bara att han blev övergiven. Han minns att allt var andras fel, och han väntar fortfarande på att telefonen ska ringa och han ska svara och andra änden ska säga; vårt fel, förlåt oss, ta oss tillbaka. Förgäves.
Längst upp i backen ligger ett konditori. Han vill inte fika - för dyrt - men ser skylten. Semlor. Radiostyrd öppnar han dörren och går in. Det är ett par kunder framför så han ställer sig riktigt nära, hakan över axeln, det går snabbare då. "Hrmpf, semlor i januari, annat var det förr." Kvinnan framför gör misstaget att orka; "ta en kanelbulle då, eller en chokladboll."
"Tss, chokladboll, på min tid kallade vi saker vid deras rätta namn." Hon börjar säga någonting, men avbryts, det är hennes tur. Han står kvar, minimalt avstånd, och harklar sig med jämna mellanrum. Hon beställer, betalar och ger honom en blick när hon går.
"Kan jag hjälpa dig?" Det är hans tur. "Det vet du nog bäst själv," säger han, "men jag betvivlar det." Nöjd med att få expediten ur balans börjar han muttra om semlor i januari och samhällets moraliska sönderfall året om. Han är igång nu och kan inte stoppas. Han trycker sig närmare disken, fräser och frustar. Det har gått en stund och kön ringlar sig ut på gatan när expediten får en syl i vädret och frågar om han vill ha någonting eller om han bara vill samtala om semlor i allmänhet och deras förväntade serveringsperiod. "Vi har en rad andra bakverk att erbjuda herrn," säger hon.
"Jag tar en semla," säger han, "och en kaffe."



lyssna på pelle ekerstam (och lyssna på a beautiful friend).

3 kommentarer:

Unknown sa...

Ha ha, den gubben har jag bott granne med i 2 år!

Anonym sa...

haha. goda grannar. livets salt.

/klehn

Anonym sa...

Shit man, akta dig! Jag säger det, fortstätter du i denna takt ligger du snart där, på A, som bok och alla vill ha dig och dina träffande skildringar av svenskhet trots att du säger dig föredra kontinentalitet. Watch out you!