broder daniel.

Det knastrar på grusgången igen. Inte under barfotafötter i träskor men under hjul. Vi har lämnat landsvägen, svängt med logen på höger sida när vi kom ut ur skogen. Skogen öppnar sig för ett hus, framför huset en lönn, en jäkel till lönn med lösnäsor nog till en katolsk barnfamilj. Det knastrar samma knaster som alla gånger förr och magen berättar att vi är framme. Vi är framme säger den och det är just i ögonblicket när bakhjulen är kvar på landsvägen och framhjulen på grusuppfarten som vi är allra mest framme. Jag vill stanna där en stund innan vi far vidare förbi lönnen, runt knuten, upp på gräset. För en stund sedan stod mormor i köket och tittade ut, det är väl inte Gustafsson det där, hans bil är grön. Vår bil är vit den här gången och det kommer aldrig sluta förvirra mormor. Byta bilar innan de är gamla nog är inget man gör, hon är en mormor, hon är från en annan tid, hon byter inte underkläder varje dag. Är det Haglunds? nej den svänger in, är det barna? Morfar säger inget, han trummar med fingrarna på bordet, i andra handen en penna, framför ett korsord. Nu står de på trappan (farstubron) och tittar. De ser glada ut och jag hoppar ut men inte först för jag sitter i mitten, jag är minst. Jag följer syster ut genom hennes dörr, bror för långsam och på fel sida. Framför oss mamma och pappa, pappa alltid på förarplats med ena handen på skägget och andra på ratten. Mamma bredvid.

"Ha lite tålamod nu Göran", säger mamma, "vi är bara här en vecka om året." Pappa fnyser tyst men stänger av bilen och går ut. Över taket tittar han på mamma och ler.

"Tålamod är mitt mellannamn", säger han, "jag har precis lagt till det och det var ett sjuhelsikes arbete att få igenom. Du kommer bli stolt över mig Lisa."

"Fint, spara dina sjuhelsikar och jäklar-i-min-lådor tills vi åkt härifrån bara." Hon ler också, hakan på taket. Hon är inte så lång min mamma. Inte jag heller, jag är sju år.

Min bror är äldst. Han heter Daniel men det är inte så viktigt den här gången för han tar sin väska, hälsar på mormor och morfar i steget och går in uppför trappan. Han stannar bara för att ta av skorna innan han går in på sitt lilla rum under trappan. I vanliga fall är det morfars verktygsförråd, luktar olja och metall, men när vi är här är det Daniels. Han sitter därinne på en fällsäng och läser böcker på hög, ibland kommer han ut och äter men inte alltid. Han är rödhårig min bror, har aldrig passat i solen. Har bara saker gemensamt med sig själv. Det är egentligen syrran det handlar om den här gången, Flora. Jag vet inte hur de tänkte där egentligen. Daniel, Flora och sist jag, Jens. Vissa föräldrar vill att de ska passa ihop, namnen. Men inte mina. Det är väl okej, vi blev ganska olika också, eller såg de det direkt?

Vi sitter runt köksbordet, mormor med ryggen till, vänd mot köksbänken. Hon vispar någonting och mamma står lutad i ett hörn, får inte hjälpa till men har inte ro att sätta sig och frågar ibland om hon inte kan göra något ändå. Flora har letat fram en hög gamla veckotidningar hon går igenom. Hon letar nya kläder. Något att köpa för pengarna hon tjänar i kiosken. Det blir inte mycket pengar och jag vill säga åt henne att hon troligen tittar i fel sorts tidningar men det vet jag ju inte än. Pappa säger inte mycket, har aldrig känt sig accepterad här och har inte ansträngt sig så mycket för att bli det. De tyckte nog att mamma skulle hitta en rejälare karl. Någon med ett riktigt arbete, någon som gick till kyrkan. Han vågar nog inte säga något alls av rädsla för att säga fel, säga fan. Ute skiner solen. Lönnen står utanför köksfönstret och silar ljuset, lägger kanadensiska skuggor på gräset och grusvägen. Jag tittar på Flora, helt uppe i bläddrande. Hemma bråkar vi mest hela tiden, hennes intressen inte längre kompatibla med mina. Det smälls i dörrar och rycks i handtag för jag tycks inte kunna hålla mig borta. Det är något med att bli avvisad jag inte förstår ännu. Den ökade spänning avvisande innebär. Får jag komma in? Javisst. Okej, Glöm det. Får jag komma in? Glöm det. Aha, hur ta sig in? Men här brukar det bli annorlunda. Här brukar vi glömma hur gamla vi är och vad vi irriterar oss på. Här delar vi rum och pratar tills vi somnar, iallafall ibland. Här bråkar vi bara när vi måste.

Vi äter och pappa reser sig, låtsasgäspar och går upp på sovrummet. Där gömmer han sig ibland. Morfar trummar med fingrarna i bordet och säger håhåjaja med jämna mellanrum. Imorgon ska jag nog terrorisera honom om att spela spel med mig men inte idag.

"Har jag någonsin berättat hela historien?" frågar morfar då. Det är en historia han brukar berätta som spökhistoria. Den handlar om honom själv men vi har aldrig trott att den är sann. Eller jag har trott att den är sann och så har Flora tittat på mig och frågat om jag är tre år och då har jag sagt att jag inte går på vadsomhelst. Det gör barn. Inte jag, men det gjorde jag. Tanken på att något skulle saknas har aldrig slagit mig och när morfar börjar berätta med mer inlevelse än förut intygande att han aldrig berättat hela sanningen men det ska han göra nu. Då lyfter tillochmed Flora på huvudet. Hon gör inte det men jag ser att hon slutat läsa för ögonen rör sig inte längre och ögonbrynen har höjts som om väntade på något. Efter en stund är hon helt uppslukad och jag också, båda hänger på bordsskivan som för att komma så nära berättaren som möjligt. Mormor och mamma har slutat skramla, jag märkte inte när, och lämnat köket. När morfar berättat klart tittar jag och Flora på varandra, sedan på morfar, och på varandra igen. Hon har inget menande i blicken den här gången och jag känner ingen lillebrorsängslighet.

"Nå, ska ni gå ner och kolla då?" säger morfar då som var det jordens självklarhet. Det är inte mörkt, mitt i sommarn, men det är mörkare än förut och inget Kanada på grusvägen. Det blåser nog lite mer också och möjligen om morfar sluta fingertrumma hör vi en uggla. En ugglas menande hoande som för att varna oss från att gå ut. Som för att säga, okej, jag är en uggla och vad kan jag göra för skada egentligen men finns det ugglor finns det vargar, ylande vargar, eller åtminstone grävlingar (grymtande grävlingar). Han tittar på oss med höjda ögonbryn, snett leende och tar sig om hakan, frasande skägg. Det knakar nästan, så hårt håller jag i bordskivan.

"Klart vi ska", säger Flora, och jag tror jag ser köksklockan stanna, hon är inte klok, "men vi får inte gå ner till älven såhär sent utan mamma och pappa". Hon är smart min syster, jag börjar andas igen. Morfar böjer sig fram och pratar lite tystare. Från badrummet hörs vatten, från övervåningen snarkningar. Han tittar i taket, höjda ögonbryn, och säger att pappa verkar ha somnat och mamma tar ett bad. Så såvitt han kan förstå finns det ingen här att hindra två småbusar att kila ner till älven för att kolla upp en gammal lögnares historier. Han har oss i fällan förstår jag då. Jag tittar på Flora som tittar på mig som tittar på morfar igen som trummar i bordskivan och skriver någonting i korsordet.

"Ni får ge er iväg nu annars blir det för mörkt, då ser ni ingenting". Han är iskall, han skriver dit ett ord till, tittar inte upp ens när vi skrapar med stolarna och går ut i hallen.

"Tror du det är sant?" frågar jag Flora halvvägs ner till vattnet. Hon svarar inget, bara går där bredvid. Hon ser fokuserad ut som var hon på väg till ett matteprov och inte ner till älven i skymning. Älven är Dalälven och just här där mormor och morfar bor vidgar den sig till något som liknar en sjö. Morfar växte upp i huset de fortfarande bor i och historien är från hans barndom. Han säger att han aldrig kommer glömma den. Tror jag det. Vinden har verkligen börjat ta i, björkarna längs stigen viskar. Tisslar nästan och därborta, en uggla. Nåja, rätt var det är blir det väl kolsvart och regnigt och jorden öppnar sig bakom för att förhindra vår flykt, tänker jag. Jag fnissar nästan och hugger tag i Flora kring midjan som för att skrämma henne, böh, säger jag. Hon flyger in i ett kostängsel och tittar på mig med mordögon. Hon skriker inte, för nu hyschar hon och ser ängslig ut och kommer närmare som för att viska något. Aaaaaaah, skriker hon i mitt öra då och vad kan man säga? alla har rätt att hämnas.

Vi är nere vid älven nu. Ser bryggan med morfars båt. Det är en liten eka med aktersnurra som vi åker ut och fiskar med ibland, den guppar. Längst ut på bryggan står ett par stolar, fällstolar med färgglatt tyg. Regnokänsligt. Det skulle sitta någon på bryggan sa morfar men jag ser inget och börjar andas för andra gången den kvällen. Ibland glömmer man andas. Jag tar Flora i handen, det var längesen hon lät mig göra det och det var längesen jag ville men nu tar hon tag och håller kvar. Närmare bryggan ser vi att den ena stolen buktar lite i tyget och Flora tar hårdare i min hand. Aj, säger jag (sssch, säger hon). Då hör vi något från bryggan utöver småvågornas kluck och förtöjningarns repknak. Det låter som någon hummar på en sång. Det låter som Idas sommarvisa. Inte särskilt skrämmande? vi tittar på varandra med ögonbryn i pannan och rycker på axlarna. Flora skrynklar munnen och axlar storasysterrollen.

"Hallå!" säger hon, det kommer ut som en fråga, det kommer ut ostadigare än hon tänkt tror jag. Inget svar. (...små roliga sahaker som passar när barna är små... ...och bena blir fulla med spring). Vi hörde lite otydligt men var helt säkra på att det var sommarvisan och när stolen kommit till spring var det som att den flög iväg och som att vågorna steg på dalsjönälventjärnen och ugglorna hoade i kör och grävlingarna svarade (grymtgrymt) och som att hela skogen rörde på sig. Båten guppade inte längre utan slet i förtöjningarna för bryggan gungade som hade stormen kommit, och över alltihop hörde jag sluttonen, SPRRIIIING! Spring förihelvete hade pappa sagt och mormor hade höjt på ögonbrynen men inte sagt något för det gör hon inte, men det hade varit tydligt och hon skulle ha glömt att fylla på just pappas kaffekopp och när han höll ut den skulle hon vända ryggen till och slänga lite salt över axeln. Som för att skydda sig för den onde. Sprang gjorde vi iallafall, sprang och sprang. Vi sprang förbi kohagen (grön), förbi bäcken (den hoppar och far), förbi björkdungen (löven nya och små fågelbon härochdär). Vi sprang så fort att vi inte hörde Daniel. Sprang så fort att vi inte hörde hur han skrattade så att han inte kunde stå upp. Han satt kvar på knä nere vid bryggan och vek sig och när han försökte resa sig kom en ny attack och han vek sig igen. Raklång på bryggan låg han och skrattade. Vi hade nog inte kommit så långt som vi trodde för nu hörde vi honom ropa. Han hade lyckats få tillräckligt med luft för att kunna ropa och börja röra sig.

"Vänta!" det lät mer som vähä... vähäh... vähähäntarå. Vi stannade och vände oss om och såg vår bror komma haltande, springande med en hand om magen och den andra i luften, "ni skulle sett er asså", han avbröt sig och vek sig framåt igen, ny skrattattack. Vi skrattade inte, inte än.

"Titta", han pekade på en punkt bakom oss och såg plötsligt blek ut, men vi tänkte inte bli lurade igen och gav honom våra mest skeptiska ansiktsuttryck, huvuden på sned. Jajajaja, sa ansiktena, troruviär treår eller. Jag vet inte vad som hände sen, alldeles för mycket hände samtidigt men Daniel låg ner nu och skruvade på sig igen, sprattlande. Flora försvann upp i luften, jag stod kvar dumt med ena handen upplyft, fortfarande hopkopplad med Floras, och stirrade på Daniel.

"Såg ni något?"

Det var morfar som frågade, han hade fått tag i Flora och lyft upp henne på axlarna, fortfarande stark. Flora sprattlade först men slutade ganska fort och började fnissa istället. Det lät som gråt. Det kanske var gråt. Hursomhelst stod Daniel framför mig nu och sträckte fram handen.

"Fred?"

Jag var inte alls säker på att jag skulle ta den, men med en plötslig och sällan återkommande ingivelse av mognad släppte jag taget om Floras hand som jag fortfarande satt kvar i, tafatt stående med ena handen i luften, och tog min brors hand. Okej, fred.

Morfar och Daniel berättade alltihop för oss när gick tillbaka upp mot huset. De fnissade nästan hela tiden. Det gjorde inte vi för vi skrynklade ansiktena till något som liknade russin i ett försök att visa största möjliga missnöje med hela historien, men när vi kom ut ur skogen och såg huset hade vi också börjat fnissa. Skratta nästan. Det var mörkt nu och lampan på farstubron tänd. Under den stod mamma och pappa. Pappa med handen på mammas axel och mamma med håret i handduk höll i pappas hand. De såg fina ut, nykära nästan om jag hade begripit sådant då. Jag sprang då, lätt nerförsbacke, sista biten fram till farstubron.