kontroll.

Du hade vid ett flertal tillfällen mumlat kontroll zäta för dig själv efter att snett slagit i en spik eller översaltat grytan. På samma sätt hade du ofta pratat med datorn som vore den inte en burk utan en person möjlig att resonera med, men kom igen, vafan, skaru låsa dig igen?

Du stänger av datorn, sist kvar på kontoret, går ut och låser dörren. Trapphuset är mörkt och tänds inte. Du går ut genom porten och ut på gatan, svart glänsande av höstregn, ljuset hänger som dammråttor runt gatlyktorna. Det är november och du ser ingen anledning att gå hem. Nu, beroende på vem du är och vilken typ av familjesituation du befinner dig i har du några val. Har du exempelvis en fru och två vackra barn går du hem ändå eftersom någon skulle bli orolig om du inte dök upp. Om du lämnat din arbetsplats i egenskap av delägare går du kanske också hem för att nästa tolvtimmarspass kräver den ork din novemberkropp kan uppbringa. Du är ingen av dem utan alldeles ensam och inte helt missnöjd med det. Du kan göra som du vill och det är därför du satt kvar så länge på jobbet till att börja med.

Du står kvar en stund utanför porten och funderar på livet och livet framför datorn. Ångra, gör om, klipp ut och klistra in. Spara för all del. Det vore inte så dumt. Då skulle du sparat ditt samtal häromkvällen. Du satt ensam med din bok och hon två barstolar bort drack samma öl som du. Hon frågade om du tyckte om den. Ölen? frågade du och hon skrattade med smilgropar och fortsatte le och sa att hon menade boken för den hade hon läst. Du blev lite nervös för nu skulle du tvingas lägga ner boken och säga något som inte lät korkat och inte heller för översvallande eller kritiskt eftersom du inte visste vad hon tyckte om den. Du drack lite öl och vände dig mot henne och sa vad du tyckte om boken, så långt. Hennes leende spred ut sig för så tyckte hon också, men nu ska jag lämna dig ifred med din öl och din bok för jag vill inte störa. Du slog upp boken igen men märkte att du inte kunde läsa en mening utan att börja om från början hela tiden och då slog du igen boken och flyttade närmare och slog ditt glas lagom hårt mot hennes. Hon log igen och ni satt kvar tills baren stängde, fyra öl senare. Det hade du kunnat spara, kontroll ess, och upplevt igen.

Du har börjat gå nu för när du stod kvar utanför dörren blev du frusen. En frisörsalong sopar upp de sista hårstråna, ett fik har ställt upp alla stolar på borden och släckt sånär som på en lampa över disken där en kvinna sitter böjd över något som liknar en pärm men egentligen lika gärna kan vara en bok. Hon stänger pärmen/boken och släcker lampan. Då ser du dig själv i glaset. Du ser att du stannat och att du glor, men du ser inte henne längre, du ser bara dig själv. Du ska just ta dig i kragen och gå därifrån när dörren öppnas och hon kommer ut. Du väger mellan fötterna, både på väg och ska du inte be om ursäkt för att du stirrade, tänk om hon såg (ctrl z). Ursäkta, säger du, jag brukar inte stirra. Det är lugnt säger hon och går åt andra hållet. Gör om, gör om, ropar en liten röst som bara du hör men det går ju inte så det är bara att svälja och gå vidare. Det ironiska är nog att hjärnan autosparar det här för att spela upp närsomhelst. Du rycker på axlarna och klipper ut dig själv (kopiera inte, du vill inte vara två) och klistrar in dig i en bar. När du suttit där ett tag helt ensam bortsett bartender klistrar du in en bargäst. Hon ler och frågar om din bok, den har hon läst. Du blir lite nervös men berättar om boken och ni sitter kvar tills baren stänger, fyra öl senare.

Imorgon på jobbet hänger sig datorn för tredje gången före lunch och du förbannar den tyst och önskar dig en ny. Tänk om du var ny, säger du då. Datorn suckar, harklar sig och svarar tyst men hörbart, tänk om du skulle gå hem nu. Tänk om du skulle gå hem till din familj. De saknar dig nog. Och tänker du efter saknar du nog dem också. Jag är bara en dator (ctrl-alt-delete).