högvatten.

Karin kommer idag. Det är bara några timmar kvar om man räknar. Inger står och diskar, lite för mycket lödder i vattnet tycker hon. Hur man kan diska i så många år och ändå inte få löddret rätt. Hon sköljer en kopp, sköljvattnet löddras, och tvingar sig att lyssna på Astrid. Astrid har legat vid hennes fötter med nosen vid vattenskålen och gnytt sedan hon började diska. Hon gör det allt oftare. Gnyr alltså. Hon är ingen valp längre. Tolv år och Dobermann, då lever man på övertid. Kanske är det hennes mage igen eller något nytt nu. Hon vill gå till veterinären men får nog vänta till nästa pensionsutbetalning. ”Såja”, säger hon, böjer sig ner och kliar Astrid bakom örat, tar hela örat i handen och klämmer. Lite hårdhänt men hon vet var gränsen går. Precis som Astrid. De har varandras integriteter intränade. De kan varandra. Hon ställer koppen i diskstället och torkar upp vattnet som droppat på golvet bredvid Astrids öra. Astrid lyfter på ena ögonbrynet och gnyr igen. Utanför fönstret har rosenbusken slagit ut. Den täcker halva fönstret nu men det går fortfarande att se kyrkan längre bort. Gotlands högsta.

Övervåningen är färdigstädad. Den används inte så mycket men hon har såpat toaletten och dammat dörrkarmsovansidor. Tavlorna är polerade och tillbakahängda. Madrasser piskade och vädrade. Trasmattor skakade och golv torkade. Hon sover därnere nu men när Stig levde sov de häruppe. I rummet med fönster mot havet. Det går att se havet om vattnet står högt och hon ställer sig på tå. Hon gör det nu och spanar men ser bara enbuskar. Hon suckar. Bredvid fönstret hänger bröllopsfotot. Hon måste ha missat det när hon städade för glasytan är fet och ovanpå ramen ligger damm. Hon lyfter försiktigt ner det och istället för att torka av det lägger hon det uppochner i skrivbordslådan. Hon vet inte varför men låser sedan lådan och stoppar nyckeln i fickan på förklädet. Den bränner lite där som om hon plockat den ur elden. Men det har hon ju inte. Bränner gör den ändå och på väggen har fotot lämnat en blek fyrkant och en spik. Hon kallar rummet gästrum nu men har inte haft några gäster i det. Hon tittar på fyrkanten på väggen och tittar ut igen. Havet är där nu. Inte så konstigt. Antingen har huset stigit av den förlorade vikten på väggen eller så är havet på väg upp hit. Hon vänder sig om och går nerför trappan, tänker att det är väl inte så lång tid kvar på allt dethär. Astrid behöver mig ett tag till. Sedan får vi se.

”Kom Astrid”, säger hon och klappar med handen på låret. Astrid reser sig på frambenen först, bakbenen kvar i liggställning en stund. Hon klappar på låret igen. Astrid kommer upp på alla fyra med tungan hängande ur munnen. Hennes päls är inte lika blank längre, öronen mer hängande nu. Det mesta av aggressiviteten i ögonen borta. Musklerna slappare. Hon ser nästan snäll ut. Hon kissar vid vildapeln och går vidare. Det går långsammare nu, men det är samma runda som det alltid varit. Vildapeln, komposten, ensamma enen, utsidan av dasset, cykelstället... Hon står och tittar på henne och undrar hur hon ska klara sig helt ensam när hon är borta. Vem ska hon oroa sig för? Vem ska få upp henne ur sängen? Vem ska slicka henne på handen? En bil kör förbi. Det är inte så många kvar i Augusti. Hon går upp på vägen mot busshållplatsen. Hon förstår inte tabellen. Alla datum och alla förkortningar. Undantag och specialfall. Omvägar och genvägar. Vardagar, helgdagar, helger och lördagar. Karin kommer med båten kvart i två har hon sagt och tar en buss halv tre. Hon vill veta när bussen är framme men förstår inte tabellen. Fan. Men det är ju inte som om hon har för mycket att göra. Klockan är två nu. Om hon går hem, gör en kanna kaffe, packar en fikakorg och tar med en fällstol kan hon sätta sig vid hållplatsen från halv tre. Om hon är där från halv tre får Karin omöjligt vänta. Det blir bra.

De kramar om varandra. Kramar har en särskild tyngd för den som inte kramar ofta. Som en elektricitet, och i fickan ligger nyckeln till skrivbordslådan och bränner igen. ”Det låter som om havet kommit närmare”, säger Karin. Hon skrattar som hon alltid gjort. Hon ler tillbaks och säger att hon inte vet om havet kommit närmare eller om världen blivit lite mindre efter alla år. Som när man är liten och upplever något större och längre bort än när man blivit större och ser tillbaka på det igen. ”Det är ganska längesen vi sågs Karin, mycket kan hända på så lång tid.” Astrid går mellan dem in i huset. När Karin går och lägger sig i gästrummet minns hon förra gången hon var här. Hon hade bara ledigt en vecka den sommaren. Hela veckan var hon i huset med Inger och Stig. På kvällarna grillade de och på dagarna låg de utspridda i skuggor med böcker. Det var nog en varm kväll med mycket vin som Stig somnade i en solstol och de bar upp honom till sovrummet. Hon och Inger skulle sätta sig i köket och tömma den sista vinflaskan. På väg ut fnissande som skolflickor stötte Inger till ett fotografi som föll till golvet. Hon lyfte genast tillbaka det igen, men höll det i handen en stund och strök över glasytan och så vände hon sig mot Karin och nickade. ”Gonatt Karin”, sa hon, allvarlig nu, och ledde mig ut och stängde dörren. Nästa morgon åkte jag hem.

Inger går ut med Astrid. Hon tittar upp i trappan när hon kommer in. Inte ett ljud däruppifrån. Astrid går ett varv i sin korg innan hon lägger sig ner. Inger tar på ett nattlinne och borstar tänderna. På väg till sitt rum sätter hon en fot i trappan. Kanske av gammal vana. Hon tar ett trappsteg till. På väg upp nu. Det är mörkt och Karin verkar sova. Hon lägger sig i sängen. Bredvid. Kryper in under täcket och lägger händerna ovanpå. Hon tittar rakt upp i taket och vågar inget annat. Hon andas inte. Vattnet har stigit lite till nu. Nerevåningen står i vatten när hon vänder sig om och lägger kinden på kudden. Snart är alltihop under vatten. Snart är allt som det ska vara. Snart.