Det lät verkligen som han menade det också. För bara några dagar sedan hade vi stått utanför hans hus, hans jättehöga stentorn. Ja, det såg ut som om man tagit ett berg, knackat bort allt utom en vertikal cylinder på omkring hundrasextio meters höjd, lite större diameter nertill än upptill, konisk, fast bara en aning. Den verkade ihålig också för långt däruppe i ett litet fönster stod Saruman och gormade om ögon som ser allt och dåraktiga försök att kaxa upp sig. Vi tröttnade lite på att han gormade så mycket, han verkade nästan inte vara vid sina sinnens fulla bruk, så vi gick därifrån. Lite senare på vår promenad träffade vi en kung som såg ut att ha någon form av långt gången starr. Hans skägg var ovårdat också och han pratade liksom lite otydligt och argt. Som om hela världen var emot honom när vi mest kom dit för att fråga om vi kunde hjälpa till med något. Vi såg väl i och för sig lite hotfulla ut. Mycket läder, skägg, trollstavar och märkliga hattar. Utanför dörren hade vi just lämnat ett veritabelt berg av smidda vapen. Svärd och dylikt. Du förstår. En hotfull situation. Ingen gillar att bli kritiserad inför publik heller. Gandalf kritiserade kungen ganska öppet vilket gjorde att den gamle kungen intog försvarsställning. Vi stod iallafall därbakom och gav samtycke till kritiken. Skägg i ansikten, mössor i hand. En på det hela taget ganska fruktlös situation. Bredvid sig hade kungen en person som inte alltid talade sanning. Han viskade osanningar i öronen på kungen så Gandalf sa åt honom att hålla tyst.
"Tyst med dig," sa Gandalf. Det var då Saruman klev in. Han hade följt efter oss. Över berg och genom skogar, över fält och hedar. Genom dagar och nätter. Ja han ville inte bli långrandig och tråka ut oss genom att förklara på vilket sätt han kommit hit. Han ville bara be om ursäkt.
"Jag är ledsen," sa han, "det blev helt och hållet fel häromdagen. Jag stod däruppe i mitt jättehöga hus och gormade. Ni stod därnere och frågade om jag inte kunde komma ut eller ni komma upp så att vi kunde prata i lite mer normal samtalston. Men det gick inte alls. Jag bara gormade."
"Ja, det var lite enformigt," sa jag, och tittade lite misstänksamt på honom. Var det en riktig ursäkt vi stod och bevittnade eller hade han ytterligare trick i rockärmen. Han hade rockärm i all fall. Så mycket stod klart. Rockärmar som en gång varit vita hade nu en gråaktig ton. Den såg nästan smutsig ut rocken. Gandalf sa ingenting. Han stod bara och väntade i sin överexponerat vita rock. Möjligen drog han sig lite i skägget och sa "hmm, hm" som om han funderade på något förhållandevis invecklat.
"Jamen, det är inte så lätt för mig heller," sa Saruman, "Gandalf lyssnade på mig en gång i tiden. Jag var oerhört smart och påläst och om han behövde lösningen på ett problem var det mig han red iväg till. Så har det alltid varit. Men sen kom ni indundrande där, hela brokiga skaran med en självlysande kaftan i täten. Jag tittade ner på min solkiga klädnad och blev lite avundsjuk helt enkelt. Det är inte så lätt att erkänna men det var nog avundsjuka som gjorde att jag gormade så. Förlåt." Han tittade på oss en efter en och letade efter förlåt i våra ögon. Jag gnuggade mig lite i mina för vad skulle jag annars göra av händerna. Hela situationen var lite olustig på gränsen till pinsam men jag ville inte vara småsint när någon gjort sig så stort besvär för att få lite förlåtelse så jag spottade i handen, sträckte fram den och sa, "vänner?".
De andra tittade på mig men gjorde efter en stund ungefär likadant efter deras olika seder och bruk. Det tog inte såvärst lång stund innan vi satt där allihop i kungens sal och skålade i vin och rökte tobak ur extraordinärt långa pipor. Kungen var också med och fasen om inte ögonen såg lite mindre grå ut och jag tror att han drog ett skämt också men det kan jag minnas fel. Aragorn satt lite tillbakalutad utan att säga såvärst mycket, men vi andra sjöng och dansade runt på borden som om allt skulle ordna sig till slut. Och det blev ju betydligt smidigare med Saruman på vår sida. Tänk bara alla orcher han grävt upp som nu skulle fajtas för oss. Och oron för att ha någon bakom sig hela vägen till Mordor. Någon bakom sig som man inte kan lita på. Den oron var ju som bortblåst nu. Jag tittade på Saruman, log mitt bästa leende och höjde mitt vinglas.
"Skål Saruman."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar