söndagsbarn.

Han är sju år gammal när solen går upp och målar söndagsmorgonen i färg. Han är morgonpigg, lika pigg som solen, men inte som pappa. Ytterdörren stängs med handtaget nedtryckt samtidigt som fötterna landar på trasmattan bredvid sängen i pojkrummet. Gröna tapeter med växtmönster, mönsterpassat utan affischer. Affischer lämnar spår av nålar och kludd, tavlor spår av spik. Men en tavla har han satt upp. En man med ett lamm och en käpp tittar på honom, ett mystiskt ljussken runt huvudet, långt hår och intensiv blick. Vart ska du? tycks han fråga. Det är söndag grabben, dags att ta på dig någonting, någonting som passar sig i kyrkan. Något diskret, nystruket och ljust, värdigt. Men pojken slår ner blicken och tassar vidare mot köket i pyjamas. Mjölk och corn flakes. Han balanserar tallriken nedför trappan till gillestugan och teven. Per Ragnar pratar med någon som han inte sett förut, det intresserar honom inte, men det kommer ett barnprogram om några minuter i några minuter innan de vuxna pratar vidare. Innan det blir nyheter från världen. Det intresserar honom inte heller mycket för han vet. Han vet det som alla borde veta. Han vet att han inte blir gammal, att nästan vad som helst kan hända för även om jorden börjar brinna, om bomberna släpps, så spelar det ingen roll. Fåraherden kommer tillbaka. Han kommer tillbaka med sitt får, sin käpp och sin blick. Han kommer tillbaka med lysande huvud och tar med sig honom. Om han inte gör bort sig. Bara han inte glömmer kvällsbönen, glömmer läsa bibeln. Han har inte kommit igenom hela ännu. Moseböckerna är sega, många namn, men det är nog bäst att sätta fart nu. Han vill inte stå där med oläst bibel i hand när han kommer. Tänk om han missat något, glömt en kvällsbön. Då kan det värsta hända. Något som är mycket värre än någonting på nyheterna. Om herden går förbi honom står han ensam kvar där, ensam kvar med jorden i brand och kisa nu, kisa och spana mot horisonten för där står en annan man. En man med horn, men blunda nu, blunda nu. Blinka och titta på teven, på Humle & Dumle. Två uppochnervända hakor som kan lugna dig nu. Dörrar öppnas och det börjar skramla i köket däruppe. Pappa kommer in genom källardörren, pratar tyst för sig själv, blicken nedåt.

Nu sitter alla vid bordet och ropar på honom. Kommer du? vi ska åka snart. Pappa får inte bli sen, får inte störas ur balans. Krångla inte nu. Han vet bättre än så, bättre än att rubba cirklarna, men han vill inte gå idag. Han vill vara ensam idag, inte klappas på huvudet av en tant, lyssna på lång predikan, sjunga sångerna. Inte lyssna när de ber därinne, mumlar obegripliga ord, någon ställer sig upp med armarna uppsträckta, blicken i taket. Inte idag.

De sitter vid köksbordet allihop och han känner sig plötsligt ensam. Det är ett stort beslut han tagit på egen hand.
- Jag följer inte med idag.
- Mår du inte bra?
- Jo.
De tittar på honom och tuggar. Alla tuggar i takt till en märklig psalm som bara han hör. Om han som lämnade den smala, krokiga vägen och svängde in på den breda. Den som är lättkörd och snabb men slutar i ett stup. Allt är tyst nu och de tuggar som kor. Muuu. Fyra stycken Svensk Holstein runt ett frukostbord. De tittar på honom som kor gör med tom men närvarande blick. Och längst bak skakar en ko på huvudet nu, viftar bort en fluga med svansen och vänder sig bort. De andra följer efter.
- Okej, säger mamma.
Och nu är det för sent att ändra sig, han trodde att det skulle bli svårare, trodde han skulle tvingas följa med och tyst, bittert följa gudstjänsten som martyr. Nä. Stanna hemma du. Och när de stänger dörren tittar han från köksfönstret när bilen backar ut, svänger runt häcken och är borta. En granne hämtar tidningen i brevlådan.

Han går runt i alla rum. Vardagsrummet, tillbaka till hallen, telefonbordet och ytterdörren, förbi källartrappan, in i syrrans rum, poster på väggen, mammas och pappas rum, överkast och symaskin. Han går förbi sitt eget och in på stora badrummet, kissnödig. Han borde hoppa över handtvätten men samvetet kommer tassande i hallen utanför. Vad har du gjort? Jag ville bara inte gå en enda gång, vara för mig själv en enda gång. Bara höra min egen röst en stund. Men vems var det där? Vem står därutanför om han öppnar dörren nu? Han låser istället. Det finns en bok härinne. Han vänder på den och läser på framsidan. Läpparna rör sig lite när han ordar, Kristens Resa. Han sjunker ner med ryggen mot badrumsdörren och börjar läsa. Kristens rättfärdiga väg dövar samvetets knackningar på dörren. Om han läser hela kan det nog gottgöra utebliven gudstjänst. Läs nu. Läs och synda inte mer, och knackningarna avtar och tystnar i takt med att han läser, läser så han kan komma tillbaka till familjen, tillbaka till söndagsmiddagen, sås och potatis.

Han slår upp ögonen och herden är där, han med märkligt lysande huvud, lamm och käpp. Han släpper lammet (brää-ä-äk) och slår ut armarna, kom hit grabben, än är det inte kört för dig. Än är du kvar på den smala vägen. Han blinkar och herden är borta, boken stängd. En bil svänger in på uppfarten och en dörr öppnas och stängs. Korna har kommit in från grönbetet. Fårskocken är samlad. Bara förlorade lamm sitter kvar på badrumsgolv, så res dig nu. Res dig upp och synda inte mer. Du är inte stark nog att stå ensam, inte stark nog för breda vägar som leder till stup. Stanna här. På den smala vägen. Gör som de säger, även om du inte förstår. Allt är bättre än avgrunden. Avgrunden är djup, och om det finns en botten vill du inte se den. Stanna här.