måndag

ingenting.



"Vad har ni då?"
"Ingenting."
Han tittar på expediten ett slag sedan går han ut. Han smäller väl inte i dörren för det finns nog ingen men han stampar lite hårdare i trottoaren utanför. Nästa vecka när han lugnat sig går han dit igen. Ovanför dörren hänger en skylt. En vit, blank skylt utan text, utan logga, tom. Han vet inte varför men han är provocerad. Han kliver in och hälsar hurtigt på expediten som står i ett hörn, kassa saknas, och nynnar på en melodi. Kunden tittar runt i butiken. Tomma hyllor, vitt blankt golv, vita något mattare väggar och en takmålning från en annan tid. En bevarad takmålning. Han tittar på allt utom expediten som nynnar vidare, nynna nynn, nynn nynna. Efter en stund slutar han nynna och börjar vissla istället, vissel visslavissel vissl, som för att bevisa sin oskuld visslar han.
"Kan jag hjälpa dig", frågar han, "söker du något särskilt?"
"Nä, jag kikar lite", han har bestämt sig för att dra ut på det här. Se om han kan få expediten ur balans.
"Säg till om du undrar nåt", (visselviss, vissla vissel). Expediten byter fot och visslar vidare. Han tittar ut genom fönstret och ser en tant med en pudel. Hunden lyfter på benet och kissar en skvätt i dörröppningen och går vidare. Kunden tittar fortfarande på tomma hyllor som fanns det något där. Han sneglar på expediten som har slutat vissla och står och tittar i taket, rakt upp. Kundens ögon dras ofrivilligt mot taket och går man förbi på gatan, vilket vi kanske gör i det här ögonblicket, ser man en tom butik med tomma hyllor och två personer som utan att blinka, med gamars halsar, stirrar på en takmålning. Efter en stund lägger de sig ner på rygg för att med mindre besvär kunna betrakta motivet. Det ser ut som en spegelbild av butiken bara det att ingen ligger på golvet. Bara det att butiken är full av människor som tycks rycka och slita i saker på överfyllda hyllor och bakom kassan står tre expediter och knappar på tre kassaapparater och om han tittar noga har de några droppar svett i pannan och ser lätt stressade ut vilket kunderna också gör förresten. Expediten reser sig upp då, går fram till kunden och tar honom i hand, hjälper honom upp. När han följer honom till dörren ut på trottoaren frågar han om han hittade någonting. Kunden tittar på honom och säger ingenting men nickar. Han slutar inte nicka när han vänder sig om och går därifrån. Om vi står kvar utanför butiken ser vi en man gå nerför en gata, ganska långsamt, med huvudet nickande på halsen som satt det inte riktigt fast.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ray Bradbury-bra

Anonym sa...

Strålande! /L