återvinning.

Hon står vid återvinningsstationen på Tantogatan. Hennes cykel står parkerad bredvid. I handen har hon en sådan där griptång som skräpplockare och gamla människor med dåliga höfter har gemensamt. Hon sticker ner griptången i metallåtervinningen och en stund senare släpper hon fyndet i en plastkasse. När hon fyllt påsen med petflaskor och aluminiumburkar hänger hon den på cykelstyret och leder cykeln, ganska långsamt, uppför backen. Om hon vände sig om nu skulle hon se en annan dam i buskarna framför äldreboendet. Hon har ingen griptång men en lång pinne av metall och något bistert i blicken. Hej, säger jag när jag cyklar förbi henne utan att få något svar. Hon spanar bara efter damen med cykeln och metallpinnen vibrerar en aning när hon spänner sina små armar. Hrmpf, hör jag bakom mig. Efter en stund är jag ikapp den första damen och hälsar på henne för hon är en sådan dam med cykel och griptång som man brukar se om man ser sig om häromkring. Hon hälsar tillbaka. Hon ler lite så jag ler tillbaka men den här gången säger vi inget mer. 

Eller jo förresten, hon säger vilken fin cykel till mig och jag säger tack en aning förlägen för jag har ansträngt mig för att min cykel ska vara fin men dolt det ganska väl för att den inte ska vara uppenbart fin eller se ut som om den hade en pedant ägare. Tvärtom ska den se ut som om den har en ägare med ett öga för detaljer och en känsla för helheter. Ägaren (jag) ska framstå som om den har viktigare saker för sig än att ta hand om gamla cyklar, men samtidigt inte cyklar runt på vad som helst. Nå, ett sidospår, men eftersom hon såg att cykeln var fin bedömde jag henne värd en pratstund så jag klev av och började gå bredvid henne. Vi presenterade oss inte men ganska snart hade hon kommit in på hur hon samlade burkar i återvinningsstationen, kanske hade jag sett henne där någon gång? Det var inte för att hon behövde pengar, hon hade så hon klarade sig och en lägenhet lagom stor för henne som hon betalt hyran till utan förseningar sedan hon flyttade in för trettioåtta år sedan. "Nejnej, det här är mitt sätt att ge någonting tillbaka. När jag matat in dagens burkar trycker jag inte på kvittoknappen utan på den lilla Röda Korset-knappen bredvid." Hon tittar på mig nu, inte uppfordrande, men lite vad-gör-du-för-någon-som-inte-har-det-riktigt-så-enkelt-som-du? Det är något med den här damen som jag tycker om men också något som inte går att skaka av sig. Jag sätter mig på cykeln, lyfter på hatten och cyklar vidare.

Senare står hon borta vid Zinkens IP med sin griptång och gamla plastkasse. Den ser fylld ut och hade jag tittat ordentligt hade jag sett att hon var lite mer på sin vakt nu och att bakom ett hörn stod en dam med tillhygge av metall och blick av stål. Någonting får mig att stanna och säga hej. Hon är på väg därfrån med fyllda kassar och ser mig inte först, lite disträ, men tittar upp och säger hej, snett leende, är det en tår hon har i ögat? 

"Full påse igen?" säger jag.

"Yes," säger hon, hon ser inte alls ut som någon som säger yes men det gör hon och när hon sagt det lyfter hon lite på påsen som om jag behövde bevis. Det skramlar burkigt om påsen, den slår emot framgaffeln på cykeln. 

"Jag har cykeln i köket," säger hon då.

"Varför då?"

"Den får inte plats i sovrummet."

"Men varför har du den i lägenheten?"

"Om jag har den på gården blir den punkterad."

"Sabotage?" 

"Yes." Yes igen, var kommer det ifrån undrar jag men släpper det lika fort. Det här börjar bli spännande.

"Kan det inte vara pyspunka? Det händer på kvällen och du upptäcker det på morgonen, det är ju inte så att du och cykeln rör er på riskfria platser."

"Vad?"

"Glasåtervinningen, glassplitter, cykeln parkerad medan du letar burkar." Hon tittar fortfarande på mig med lyfta ögonbryn, som om det jag sagt inte har någon poäng eller är det märkligaste hon hört på ett tag. Jag börjar förklara igen men hon hejdar mig, säger att hon förstår vad jag menar.

"Jag har sett henne," säger hon.

"Vem?"

"Hon som skär upp däcken om jag lämnar cykeln utomhus. Ibland ser jag henne i buskarna med ett metallrör i handen. Hon är ute efter mig. Hon slog mig på armen med det där röret en gång." Jag tittar på henne med så stora ögon jag kan göra men säger ingenting. Vad är det hon säger? Territoriekrig om återvinningsstationerna? Det kanske finns mer pengar i det här än jag har gått och trott. Hur mycket får Röda Korset om dagen när pengarna från Tantogatan och Zinkens IP är räknade?

"Vänd dig inte om nu," säger hon, men jag vänder mig om och fastnar i steget. Hon går därbakom med stålrör i högsta hugg. Hon saktar inte in eller vänta nu, hon börjar springa. Och när jag vänder mig om igen ser jag att min nya vän också springer. Hon springer bredvid cykeln och jag ser henne hoppa upp på den för första gången någonsin. Snabbare än hon ser ut. Jag ska just svinga mig upp på min cykel när järnröret kommer vinande genom luften. Det gick så fort att jag först tror att hon kastat röret mot mig men när jag duckat klart och kan se igen ser jag att hon fortfarande sitter ihop med röret. Hon svingar igen, backhand och galen blick, men då får jag tag om hennes handled. Hon är inte starkare än att jag lyckas hålla henne men jag måste dansa en aning för att undvika hennes sparkar. Hon siktar mot mitt skrev men är inte längre än ett mellanstadiebarn så jag lyckas hålla mig undan. Jag lyckas vrida järnröret ur hennes grepp nu och tar ett steg bakåt och håller röret som ett svärd emellan oss.

"Vad gör du?" säger jag, lam fråga men vad ska man säga? Jag är alltid som minst kreativ när situationen är som mest hotfull och den här är lite hotfull. Folk går förbi men jag har en känsla av att de inte ser oss. Jag provar att hålla ut järnröret framför en man som går förbi. Han tittar upp men tar bara några extra steg runt pinnen och går vidare. Jaha, då står vi här i alla fall, ingen tvekan om det, men de ignorerar oss. Då händer ju något med vår relation. Min och järnrörsladyns. Om alla andra ignorerar oss så har vi något gemensamt. Jag tittar henne i ögonen som svalnat lite nu och antagit en lite mindre röd ton.

"Vad gör du?" frågar jag igen och byter hand med järnröret. Liksom väger det lite i handen som om det vore ett baseballträ. "Vad har du fått röret ifrån?"

"En smed."

"En smed?"

"Yes, en smed." Yes igen. Vad är det med dagens pensionärer.

"Vad sa du till smeden att du skulle ha järnröret till?"

"Jag sa att jag behövde ett rör med tjugosju millimeters diameter och två millimeters godstjocklek. Mitt köksbord är trebent och har varit det ett tag. Jag glömmer hela tiden och välter bordet varje gång jag lutar mig mot det."

"Hur skulle du få dit röret?"

"Jag har en svets."

"Jaha." Nu vill jag veta varför hon går runt på stan och svingar rör efter oskyldiga burkletare och deras eskorter så jag frågar henne: "Varför går du runt på stan och svingar ett bordsben mot oskyldiga burkletare och deras sällskap?"

"Fråga henne varför hon skär upp oskyldiga burkletares cykeldäck också när du håller på." Hon har kommit tillbaka och står bakom mig en bit bort och skriker nästan frågan så jag tar ett steg åt sidan så att de kan se varandra.

"Nå?" Säger jag. Jag tar ett steg till tillbaka och tittar på damerna när de närmar sig varandra. Mina sympatier var ju hos den första av dem men sedan hon övergav mig framför en ilsken dam med ett järnrör är jag inte lika säker längre. Tänk om de är lika goda kålsupare båda två. De närmar sig varandra men jag känner mig ganska lugn för jag håller i bordsbenet och ärligt talat, vad kan två sjuttioåringar göra för att skada varandra utan tillhyggen? Jag hittar en lyktstolpe att luta mig mot, tänder en cigarett och tittar på damerna. Jag får en känsla av high noon, att solen står någonstans däruppe, ganska långt från zenit, och gassar på två gamla damer och en rökare och liksom väntar på en uppgörelse vi sent ska glömma. Något för oss på sydvästra söder att prata om i årtionden, eller berätta för barnbarnen: 

"Det var på den tiden Söder var ociviliserat och det fortfarande fanns hyresrätter. Det var väl inte riktigt vilda västern men det var vilt. Vi hade grannar utan bil och flera av oss städade lägenheterna på egen hand. Man betalade skatt, en del av lönen som fördelades på saker vi skulle använda tillsammans som till exempel skola och sjukvård." 

"Vad hände?" Frågar kanske dina barnbarn då för de har inte haft någon historia i skolan utan bara något som kallas entreprenörsskap, och lite matte.

"De berättade för oss att skatten var en börda. Den var inte alls en inbetalning till något man skulle ha glädje av tillsammans, utan en börda så de tog bort den, bit för bit. Istället började vi betala på en massa andra sätt som kallades valfria och som därför inte var så tunga att bära. Vi jublade allihop och vårt söder civiliserades så småningom. Låginkomsstagarna, de som alltid betalat mindre skatt och på sätt och vis var som iglar på samhällskroppen fick flytta till andra platser."

"Men vad hände med tanterna?"

"Jaha, de var låginkomsttagare båda två."

indivi duell.

Det sägs att individen tagit över och att ingen bryr sig om någon annan längre. Ändå verkar ingen kunna göra någonting ensam. Det som tidigare bäst utfördes i ensamhet tycks numera vara fullständigt omöjligt att genomföra utan stöd från en grupp. Sugen på en joggintur, ring löpargruppen. Vill du läsa någonting, prata med din bokcirkel först. Har du en tanke, facebooka den. Är du konstnär, sno ihop ett kollektiv. Du kanske är författare och längtar efter att ensam gå in på ett rum och skriva nästa generationsroman, glöm det, teama upp med en gammal skolkamrat istället eller starta en hel skrivarfabrik när du ändå håller på. Nä, nu vill du bara slappna av, då kanske du ska korka upp en kylskåpskall pilsner, lägga fötterna på ett bord och sätta på teven. Nej, gud i himmelen, det går ju inte alls. Det är ingen hemma mer än du. Du är ensam och vad kan du göra då. Inte mycket min vän. Inte mycket. Ta fram din gamla tandborste, borsta tänderna, skölj, tvätta ansiktet. Kryp nu ner under täcket och somna. Men innan du somnar, facebooka. I bästa fall blir du lajkad imorgon. I bästa fall kan du få något gjort imorgon. Se bara till att du inte gör det själv. 

agent 006.

Jag heter Tyler, John Tyler. Jag tänker inte sätta mig ner och erkänna att det låter sämre än Bond, James Bond, för så är det inte alls. Det kan bara verka så för att han fått all uppmärksamhet och tränat så många gånger på att säga det på ett självsäkert och lite förföriskt vis. Det har också att göra med ren exponering. Om du får höra det tillräckligt många gånger kommer du till slut att associera namnet med något positivt. Du kommer att ha sköljts med och förlorat din självständiga förmåga att kritiskt granska för länge sedan. Med den bakgrunden kan vi alltså slå fast att, hade jag fått samma exponering från början (jag har dessutom lägre nummer, högre rang), hade du när du läst Tyler, John Tyler, reagerat lika starkt som du gör idag när du hör Bond, James Bond. Kanske till och med starkare. Du hade föredragit min favoritdrink (frozen margarita) framför hans. Du hade velat köra min sportbil (PT Cruiser) istället för hans. När du scannade marknaden efter en praktisk familjebil skulle du ha drömt om kombinationen JTY 006 på nummerplåten. 

Det har ändå fungerat ganska bra för mig i bakgrunden. Jag är inte arg på någon. Men ganska många gånger när 007 varit i knipa är det jag med min större erfarenhet och mer planerande (mindre risktagande) agentstil som fått komma till undsättning. Efteråt när kamerorna är avstängda är det ändå skakade drajor på vodka som vi delar i baren för att lugna våra nerver. Bartendern tittar inte ens åt mitt håll. Han bara pekar på James med något menande i blicken och börjar skaka. Du och jag James, verkar han säga, och vad ska han säga? Han kan ju inte veta att vi agenter kan utföra vårt jobb effektivare om inte var och varannan bartender på varje gudsförgäten sylta från här till evigheten vet vad vi heter och vad vi har för standarddrink. Varför tror du han heter 007? För att det behövs sex agenter bara för att hålla honom vid liv. Jag har hand om hans bokningar, går igenom hans rum innan han ens landat på flygplatsen, provsmakar hans drinkar och hans gåslevrar, skjuter hans fiender (han skjuter som en kratta). Vi förför och förhör kvinnorna han träffar. När han träffar storskurken har vi redan pratat med honom och övertalat honom om att James är ofarlig, en pajas om du så vill. Sedan brukar vi sätta oss ner och gemensamt komma fram till en kreativ lösning för hur vi ska få det att verka som att storskurken ändå vill ta livet av honom. Ja, du hör. Allt är ganska tidskrävande och invecklat. Men vi gillar honom. Han är så älskvärd som han framstår på duken. Och jag vet inte. Utan honom är det möjligt att MI6 hade tvingats lägga ner för länge sedan. Vi ställer oss gärna på rad här bakom hans vackra ansikte, sneda leende och skräddarsydda kostymer. Vi jobbar på. Som vi alltid gjort.
En frozen margarita, silvopley, frusen, inte kall.

agent 007, pensionerad.

Jo, man saknar småsakerna också. Inte bara Oddjobs hatt. Inte bara rymdraketer och undervattensstäder. Inte bara biljakter på hårnålsvägar i vackra sextiotalsbilar efter tjusiga chaufförer i scarf. Inte bara spegellabyrinter på öar i sydostasien, hemresa på en djonk. Inte bara samarbeten med CIA. Man saknar allt det lilla också. Den där gången i Nassau när bartendern glömde skaka drinken och du gillade den ändå. Den där andra gången när du gjorde bomben i poolen, lite oväntat. Ingen skrattade förutom du.

Nu går du på Östgötagatan norrut. Du ska nog ta en fika på Lisas runt hörnet och räknar pengarna i fickan. Jo, det blir nog kaffe och tårta. Du räknar om enkronorna en gång till när en garageport öppnas och en bil kör ut. Det är inget märkvärdigt med bilen, inte med porten heller, men när den är på väg ner igen, en sådan där rullport som stängs uppifrån och ner, är det något som klickar. Du tittar först åt höger, sedan åt vänster, så vänder du dig om och ingen går därbakom. Spring nu, och hoppa, börja rulla i samma stund som du landar på sidan och när du rullat runt ett varv och tittar upp har du garagedörren praktiskt taget på näsan men du rullar lite till och hinner in, porten stängs. Det var inte igår tänker du och andas ut, när du kommer på att du ska fortsätta rullningen upp på knä samtidigt som du drar ut Walthern och tittar runt pekandes med ditt gamla tjänstevapen i samma riktning som du tittar. Det är mörkt och ingen här. Clear, säger du tyst och går upp från knästående. Det knakar lite i lederna. Hur tar man sig ut härifrån undrar du nu. Aha. Tryck på knappen för portöppning. Vänligen tillse att porten stängs efter utpassage.

några saker som kan punktera bubblan du blåst upp för att få vara för dig själv i sällskap av dina egna tankar en stund.

1.  SMS
2.  Telefonsamtal
3.  Mejl
4.  Ett glasspaket som du lagt i frysen för att äta vid ett senare tillfälle.
5.  Dörrklockan. Det minst sannolika alternativet eftersom den ytterst sällan ringer, men bara tanken på att den sitter där på dörren och kan ringa närsomhelst gör att bubblan du blåst upp för att få vara för dig själv i sällskap av dina egna tankar en stund lätt går sönder. Det är en bräcklig bubbla. Ungefär som en såpbubbla. Blåst genom ett verktyg av plast format som en lasso, doppad i en blandning av vatten och diskmedel. Den spricker nu och sprider några sista blänkande fragment över fönsterbrädan.

vinteride.

Det är ensamt här nu, men också lite för varmt, så du öppnar ett fönster. Utanför fönstret är det kallare än innanför vilket gör att kalluften rinner in i lägenheten och fyller den underifrån. Först blir du kall om fötterna och efter en stund står du upp till midjan i luft. Du bottnar fortfarande men om du inte stänger snart får du börja simma. Hundsimma över din gamla trasmatta på golvet därnere och som en uppsköljd fisk lägger du huvudet på sned uppe i taket och kippar. Kippar efter den gamla luften som snart inte finns kvar. Kippar, för lägenheten är fylld nu. Du tar ett sista andetag, dyker, simmar längs slitna linoleumgolv mot fönstret. Med dina sista krafter får du tag i handtaget och igen fönstret. Ta några djupa andetag och titta ut. Det brinner därute. Brinner i trädkronor som var gröna igår. Det brinner, men ingen släcker. Dra ner persiennerna och somna. Somna.

man kan ha kakan och äta den.

Det är bara att baka sig en kaka, till exempel sockerkaka, sätta i sig ena halvan och när man gjort det, arkivera den andra. En halva uppäten. En halva kvar. Att ha hela kakan och äta hela kakan är betydligt svårare och kräver mer träning.

sarumans ursäkt.

"Jag är ledsen," sa han. 

Det lät verkligen som han menade det också. För bara några dagar sedan hade vi stått utanför hans hus, hans jättehöga stentorn. Ja, det såg ut som om man tagit ett berg, knackat bort allt utom en vertikal cylinder på omkring hundrasextio meters höjd, lite större diameter nertill än upptill, konisk, fast bara en aning. Den verkade ihålig också för långt däruppe i ett litet fönster stod Saruman och gormade om ögon som ser allt och dåraktiga försök att kaxa upp sig. Vi tröttnade lite på att han gormade så mycket, han verkade nästan inte vara vid sina sinnens fulla bruk, så vi gick därifrån. Lite senare på vår promenad träffade vi en kung som såg ut att ha någon form av långt gången starr. Hans skägg var ovårdat också och han pratade liksom lite otydligt och argt. Som om hela världen var emot honom när vi mest kom dit för att fråga om vi kunde hjälpa till med något. Vi såg väl i och för sig lite hotfulla ut. Mycket läder, skägg, trollstavar och märkliga hattar. Utanför dörren hade vi just lämnat ett veritabelt berg av smidda vapen. Svärd och dylikt. Du förstår. En hotfull situation. Ingen gillar att bli kritiserad inför publik heller. Gandalf kritiserade kungen ganska öppet vilket gjorde att den gamle kungen intog försvarsställning. Vi stod iallafall därbakom och gav samtycke till kritiken. Skägg i ansikten, mössor i hand. En på det hela taget ganska fruktlös situation. Bredvid sig hade kungen en person som inte alltid talade sanning. Han viskade osanningar i öronen på kungen så Gandalf sa åt honom att hålla tyst. 

"Tyst med dig," sa Gandalf. Det var då Saruman klev in. Han hade följt efter oss. Över berg och genom skogar, över fält och hedar. Genom dagar och nätter. Ja han ville inte bli långrandig och tråka ut oss genom att förklara på vilket sätt han kommit hit. Han ville bara be om ursäkt.

"Jag är ledsen," sa han, "det blev helt och hållet fel häromdagen. Jag stod däruppe i mitt jättehöga hus och gormade. Ni stod därnere och frågade om jag inte kunde komma ut eller ni komma upp så att vi kunde prata i lite mer normal samtalston. Men det gick inte alls. Jag bara gormade."

"Ja, det var lite enformigt," sa jag, och tittade lite misstänksamt på honom. Var det en riktig ursäkt vi stod och bevittnade eller hade han ytterligare trick i rockärmen. Han hade rockärm i all fall. Så mycket stod klart. Rockärmar som en gång varit vita hade nu en gråaktig ton. Den såg nästan smutsig ut rocken. Gandalf sa ingenting. Han stod bara och väntade i sin överexponerat vita rock. Möjligen drog han sig lite i skägget och sa "hmm, hm" som om han funderade på något förhållandevis invecklat. 

"Jamen, det är inte så lätt för mig heller," sa Saruman, "Gandalf lyssnade på mig en gång i tiden. Jag var oerhört smart och påläst och om han behövde lösningen på ett problem var det mig han red iväg till. Så har det alltid varit. Men sen kom ni indundrande där, hela brokiga skaran med en självlysande kaftan i täten. Jag tittade ner på min solkiga klädnad och blev lite avundsjuk helt enkelt. Det är inte så lätt att erkänna men det var nog avundsjuka som gjorde att jag gormade så. Förlåt." Han tittade på oss en efter en och letade efter förlåt i våra ögon. Jag gnuggade mig lite i mina för vad skulle jag annars göra av händerna. Hela situationen var lite olustig på gränsen till pinsam men jag ville inte vara småsint när någon gjort sig så stort besvär för att få lite förlåtelse så jag spottade i handen, sträckte fram den och sa, "vänner?". 

De andra tittade på mig men gjorde efter en stund ungefär likadant efter deras olika seder och bruk. Det tog inte såvärst lång stund innan vi satt där allihop i kungens sal och skålade i vin och rökte tobak ur extraordinärt långa pipor. Kungen var också med och fasen om inte ögonen såg lite mindre grå ut och jag tror att han drog ett skämt också men det kan jag minnas fel. Aragorn satt lite tillbakalutad utan att säga såvärst mycket, men vi andra sjöng och dansade runt på borden som om allt skulle ordna sig till slut. Och det blev ju betydligt smidigare med Saruman på vår sida. Tänk bara alla orcher han grävt upp som nu skulle fajtas för oss. Och oron för att ha någon bakom sig hela vägen till Mordor. Någon bakom sig som man inte kan lita på. Den oron var ju som bortblåst nu. Jag tittade på Saruman, log mitt bästa leende och höjde mitt vinglas. 

"Skål Saruman."

högvatten.

Karin kommer idag. Det är bara några timmar kvar om man räknar. Inger står och diskar, lite för mycket lödder i vattnet tycker hon. Hur man kan diska i så många år och ändå inte få löddret rätt. Hon sköljer en kopp, sköljvattnet löddras, och tvingar sig att lyssna på Astrid. Astrid har legat vid hennes fötter med nosen vid vattenskålen och gnytt sedan hon började diska. Hon gör det allt oftare. Gnyr alltså. Hon är ingen valp längre. Tolv år och Dobermann, då lever man på övertid. Kanske är det hennes mage igen eller något nytt nu. Hon vill gå till veterinären men får nog vänta till nästa pensionsutbetalning. ”Såja”, säger hon, böjer sig ner och kliar Astrid bakom örat, tar hela örat i handen och klämmer. Lite hårdhänt men hon vet var gränsen går. Precis som Astrid. De har varandras integriteter intränade. De kan varandra. Hon ställer koppen i diskstället och torkar upp vattnet som droppat på golvet bredvid Astrids öra. Astrid lyfter på ena ögonbrynet och gnyr igen. Utanför fönstret har rosenbusken slagit ut. Den täcker halva fönstret nu men det går fortfarande att se kyrkan längre bort. Gotlands högsta.

Övervåningen är färdigstädad. Den används inte så mycket men hon har såpat toaletten och dammat dörrkarmsovansidor. Tavlorna är polerade och tillbakahängda. Madrasser piskade och vädrade. Trasmattor skakade och golv torkade. Hon sover därnere nu men när Stig levde sov de häruppe. I rummet med fönster mot havet. Det går att se havet om vattnet står högt och hon ställer sig på tå. Hon gör det nu och spanar men ser bara enbuskar. Hon suckar. Bredvid fönstret hänger bröllopsfotot. Hon måste ha missat det när hon städade för glasytan är fet och ovanpå ramen ligger damm. Hon lyfter försiktigt ner det och istället för att torka av det lägger hon det uppochner i skrivbordslådan. Hon vet inte varför men låser sedan lådan och stoppar nyckeln i fickan på förklädet. Den bränner lite där som om hon plockat den ur elden. Men det har hon ju inte. Bränner gör den ändå och på väggen har fotot lämnat en blek fyrkant och en spik. Hon kallar rummet gästrum nu men har inte haft några gäster i det. Hon tittar på fyrkanten på väggen och tittar ut igen. Havet är där nu. Inte så konstigt. Antingen har huset stigit av den förlorade vikten på väggen eller så är havet på väg upp hit. Hon vänder sig om och går nerför trappan, tänker att det är väl inte så lång tid kvar på allt dethär. Astrid behöver mig ett tag till. Sedan får vi se.

”Kom Astrid”, säger hon och klappar med handen på låret. Astrid reser sig på frambenen först, bakbenen kvar i liggställning en stund. Hon klappar på låret igen. Astrid kommer upp på alla fyra med tungan hängande ur munnen. Hennes päls är inte lika blank längre, öronen mer hängande nu. Det mesta av aggressiviteten i ögonen borta. Musklerna slappare. Hon ser nästan snäll ut. Hon kissar vid vildapeln och går vidare. Det går långsammare nu, men det är samma runda som det alltid varit. Vildapeln, komposten, ensamma enen, utsidan av dasset, cykelstället... Hon står och tittar på henne och undrar hur hon ska klara sig helt ensam när hon är borta. Vem ska hon oroa sig för? Vem ska få upp henne ur sängen? Vem ska slicka henne på handen? En bil kör förbi. Det är inte så många kvar i Augusti. Hon går upp på vägen mot busshållplatsen. Hon förstår inte tabellen. Alla datum och alla förkortningar. Undantag och specialfall. Omvägar och genvägar. Vardagar, helgdagar, helger och lördagar. Karin kommer med båten kvart i två har hon sagt och tar en buss halv tre. Hon vill veta när bussen är framme men förstår inte tabellen. Fan. Men det är ju inte som om hon har för mycket att göra. Klockan är två nu. Om hon går hem, gör en kanna kaffe, packar en fikakorg och tar med en fällstol kan hon sätta sig vid hållplatsen från halv tre. Om hon är där från halv tre får Karin omöjligt vänta. Det blir bra.

De kramar om varandra. Kramar har en särskild tyngd för den som inte kramar ofta. Som en elektricitet, och i fickan ligger nyckeln till skrivbordslådan och bränner igen. ”Det låter som om havet kommit närmare”, säger Karin. Hon skrattar som hon alltid gjort. Hon ler tillbaks och säger att hon inte vet om havet kommit närmare eller om världen blivit lite mindre efter alla år. Som när man är liten och upplever något större och längre bort än när man blivit större och ser tillbaka på det igen. ”Det är ganska längesen vi sågs Karin, mycket kan hända på så lång tid.” Astrid går mellan dem in i huset. När Karin går och lägger sig i gästrummet minns hon förra gången hon var här. Hon hade bara ledigt en vecka den sommaren. Hela veckan var hon i huset med Inger och Stig. På kvällarna grillade de och på dagarna låg de utspridda i skuggor med böcker. Det var nog en varm kväll med mycket vin som Stig somnade i en solstol och de bar upp honom till sovrummet. Hon och Inger skulle sätta sig i köket och tömma den sista vinflaskan. På väg ut fnissande som skolflickor stötte Inger till ett fotografi som föll till golvet. Hon lyfte genast tillbaka det igen, men höll det i handen en stund och strök över glasytan och så vände hon sig mot Karin och nickade. ”Gonatt Karin”, sa hon, allvarlig nu, och ledde mig ut och stängde dörren. Nästa morgon åkte jag hem.

Inger går ut med Astrid. Hon tittar upp i trappan när hon kommer in. Inte ett ljud däruppifrån. Astrid går ett varv i sin korg innan hon lägger sig ner. Inger tar på ett nattlinne och borstar tänderna. På väg till sitt rum sätter hon en fot i trappan. Kanske av gammal vana. Hon tar ett trappsteg till. På väg upp nu. Det är mörkt och Karin verkar sova. Hon lägger sig i sängen. Bredvid. Kryper in under täcket och lägger händerna ovanpå. Hon tittar rakt upp i taket och vågar inget annat. Hon andas inte. Vattnet har stigit lite till nu. Nerevåningen står i vatten när hon vänder sig om och lägger kinden på kudden. Snart är alltihop under vatten. Snart är allt som det ska vara. Snart.

romeo.

Han går fram till baren igen. Bara en öl till. Sedan kommer han att framträda som ett foto i framkallningsvätska. Hon ser honom inte än men snart. Hon tittar på en punkt strax bakom honom och det stör honom litegrann. Han sträcker på sig och känner irritationen krypa. Flyttar huvudet fram och tillbaka som en boxare och sträcker på sig. Han kan väl inte vara osynlig. Han skakar undan irritationen och ersätter den med en förklaring. Han som pratar med henne tråkar ut henne så hon dagdrömmer. Hon tittar inåt. Hon drömmer. Så måste det vara.

En öl. Du säger det ganska högt och håller upp ett finger. Bartendern häller upp en öl och du ska just ge honom ditt kort när personen bredvid dig tar emot ölen och du undrar igen varför du inte riktigt syns. Aha. Han var före. Så var det säkert. En öl. Du tycker att du har ögonkontakt så du vickar med din andra hand, som om du höll ett glas i den. Den andra handen håller upp ett finger och ditt kort så nu ska de väl förstå att du vill spendera. De knuffar på dig nu. Från sidan och bakifrån så du håller emot lite. En sur min däråt och en liten knuff däråt. Ett stadigt tag i baren med ena handen och kortet i den andra. Nu kom någon in mellan korthanden och baren. Fan också. Trycka tillbaks. In med korthandens armbåge på baren igen. Nu ser han dig. En öl! Någon stöter till och nu är kortet på golvet. Du ska böja dig men glider bort från baren istället. Som en slags inverterad stage dive känns det, lite förnedrande. Kortet ligger därframme någonstans under fötter som trampar och ölen är någon annans nu.

Var är hon? Där. Hon står och skrattar. Det måste vara för att inte verka dryg. Det är nog för att snabbare bli av med honom. Ser han inte lite kletig ut? Jo. Skäggstubb alldeles för lagom lång, som hade han planerat att gå ut lite för länge. Som om han bara kan gå ut var tredje eller var fjärde dag. Han har något i håret också och han gapar och garvar och pratar lite för högt. Det är nog både tandtråd och munskölj. Morgon, middag, kväll. Sliskig typ. Det måste hon tycka. Fast hon trycker sig lite närmare när hon skrattar nu. Lägger en hand på hans uppkavlade arm. Håller kvar den en stund. Det är trångt i baren, hon har nog svårt att röra sig. Så är det nog. Hey! Det där är min tå. Mhm. Och det där är min öl. 

Han har tittat på mig ett tag nu. Han var borta en stund men dök plötsligt upp igen. Som om han varit på golvet ett tag. På golvet. Och den här jävla tönten. Tredagarsstubb och kladd i håret. Munsköljer säkert. Så jäkla hög volym här. Pumpig dansmusik i ena örat och kladdig smörja i andra. Om jag skrattar såhär högt och lite härligt och kanske tillochmed lägger en hand på hans arm. Kan jag glömma allt då? Kan jag få honom att sluta prata? Kan jag komma härifrån? Det dunkar i huvudet. Jaha, en ny drink i handen igen. Var kommer de ifrån? Förlåt, jag måste pudra näsan. Hejdå tredagarsstubb.

Vart tog hon vägen? Där, tredagarsstubben är ensam.. Ack, om jag ändå hade vett, muskler och lite mer mod än ett marsvin. Då skulle jag nog gå fram till honom och kanske ställa mig lite för nära, säga något sjukt coolt om skäggstubb och Don Johnson. Jag skulle vara lite längre än honom också. Sen skulle jag fråga vart hon gick. Tjejen som tröttnade på honom. Ja hon. Vart gick hon? Vafan vill du, säger han då. Som om jag faktiskt gått dit och frågat honom. Det har jag väl inte? Eller? Här ligger jag iallafall på golvet. Näsan, check. Han har nog bara puttat mig. Jag ska nog krypa iväg nu. Det känns mindre trångt härnere och lättare att komma fram. Men svaghet då. Det kanske är den jag ska visa henne. Jag har ju massor. Där står jag som vanligt och tuppar mig i baren och går fram till vilt främmande muskelknuttar med skägg och blir puttad och ligger här på golvet och undrar hur jag ska ta mig upp eller om det ens är önskvärt. Det kanske är här jag hör hemma och det kanske inte ens är synd. Så jäkla kul är det inte i huvudhöjd. Öl har jag fått tillräckligt. Armbågar, tack så mycket. Obesvarade blickar, yes, det räcker nu. Romeo kallar de mig förresten. Jag brukar inte prata om det men nu ligger jag här på golvet så djupare kommer jag ju inte. Romeo för att jag alltid vill så mycket. Romeo för att jag aldrig förstår var gränsen går. Romeo för att jag dricker en öl till och samlar för mycket självförtroende. Romeo för alla oavslutade raggningsrepliker. Romeo för att jag vill ha lite värme.

Hon kommer ut från toan. Nypudrad. Var är han? Hon känner sig lite osedd efter att ha haft hans blick på sig hela kvällen. Tänk om han är lite annorlunda. Lite mindre tupp. Tänk om man fick ta hand om någon litegrann istället för att undra var drinkarna kommer ifrån på löpande band. Berätta ett eget skämt istället för att fejkskratta åt ett dåligt. Vad gjorde han på golvet? Musiken är nog ännu högre nu. Glasen ännu fullare. Armbågarna vassare. Där är garderoben. Där är dörren. Där är trottoaren. Ett djupt andetag genom näsan. Det finns luft härute. Där står en taxi men hon ska nog gå, stilettklackar i handen. Barfota. Det har slutat regna men trottoaren är fortfarande fuktig och luften luktar blöt asfalt. Hon stannar vid övergångsstället en bit bort. En bil kör förbi och missar en vattenpöl. Hon vänder sig om och någon kommer ut från klubben på knä. Liksom ålar sig ut mellan benen på rökarna där.

Du kryper ut. Du ser dig om. Du tittar upp och lite aska från en cigarett landar på din kind så du viftar bort den. Kryp vidare nu. Inte långt kvar. Lyssna inte på skratten. Bara kryp. Inga fler styrkeprov. Från och med nu, ödmjukhet och ärlighet. Och lite svaghet. Vad kan du förlora. Ingenting. Kryp en bit till och vinka. Vad väntar du på. Hon står ju därborta och väntar på grön gubbe. Hon står ju därborta och väntar på dig. Hon vill bara att du kryper dit, nickar försynt, väntar så att hon får en syl i vädret. Var dig själv nu för guds skull. Inget mer larv. Nej, vad gör du? Res dig inte. Res dig inte. Kryp. Lägg dig på rygg, du är framme nu. Titta upp i hennes ansikte och säg ingenting alls, men le. Le ditt eget leende. Det som du glömt. Det som inte betyder någonting. Inte betyder någonting förutom att du ligger här på marken, lite blöt på ryggen, lite förnedrad. Nykter nu. Le för bövelen. Hon ler ju mot dig.