dekadvent.

När brandmännen kom fanns bara rester kvar. De drog ut mig suckande, ännu en rökare biter i gräset. Sanningen var en annan. Fångad av glädjen i ljusets högtid tände jag ett ljus. För att hedra traditionerna ställde jag tre ljus intill. Tätt intill. Mitt sista misstag. Hade jag tänt alla ljusen hade det inte varit så mörkt att jag somnat. Ansiktet mot bordsskivan. Ljuset brann ner, men lågan fortsatte. Mitt hår övertändes på en liten stund. Hade jag vaknat hade jag fått se mig för den jag verkligen var. Världens största adventsljusstake. 

viskleken.

Säg att du skriver en bok. Den är dålig. Vad ska du göra nu? Du har lagt ner en massa tid på att skriva en bok bara för att komma på att den är dålig. Det suger kan vi säga. Men säg att den inte är helt och hållet genomdrypande pissdålig. Den kanske har sina sidor ändå. Då får du en idé. Du kommer på att du känner en översättare. En ganska duktig dessutom. Den här översättaren. Hon är tyska och brukar översätta litteratur och kanske en tv-serie ibland. Hon översätter din bok till tyska. Du har fortfarande inte lämnat över den till ett förlag. Det kommer att dröja. Säg att hon känner en tysk, hon kanske har en affär med honom men det är irrelevant, han är också översättare. Mellan tyska och kinesiska. Du kanske ser vart det här är på väg. Han tar sig an boken och nu är den översatt till kinesiska. Det här fortsätter ett tag. Boken hamnar i Angola, Yemen, Australien, Vitryssland, Bolivia och kanske Estland. Du får ett mail ibland från en översättare här, och en där. Till slut sitter en gammal fransman i en liten vindsvåning i Paris och översätter din bok till svenska. Till en början jobbar han på som översättare gör hur de nu gör. Han vänder och vrider på orden, försöker få det att låta bra och samtidigt vara ärlig mot originalet. Bara det att originalet är översatt så många gånger och varje gång från föregående språk, aldrig originalet. Efter låt oss säga 48 sidor slår det honom att han håller i ett mästerverk, en klassiker. Din fula ankunge har blivit svan (påminn dig själv att stryka den metaforen). Han blir klar, skickar boken till dig och du skickar den till ett förlag. Förlaget säger att de vill ge ut din bok och ni sätter er ner och skriver ett kontrakt i ett rum på förlaget. När boken får sitt första internationella pris (den är nu utgiven i 57 länder och bästsäljare i 53) får du 57 kuvert från 57 översättare som var och en stämmer dig på det belopp du tjänat. Alltså 57 gånger pengarna du stoppat undan minus omkostnader. Du hamnar på gatan efter en personlig konkurs och börja prata med en olycksbroder. Jag har i alla fall skrivit en bästsäljare, börjar du säga men avbryter dig själv. Du kanske tänder en cigarett för nu är du rökare. Olycksbrodern tittar på dig och frågar om han inte kan få en, snälla. Du ger honom en och han frågar vad du var på väg att säga. Inget, säger du, ingenting alls.

lyssna på pelle ekerstam.

pepparkakspepp.

De kom till oss på senhösten. Den första glasyren hade just fallit på marken och de sista löven lämnat pepparkaksträden. Herr och fru pepparkaka hade bara inomhusglasyr på sig och var ganska frusna. Vi behöver ett hus, sa de. Ett hus som klarar vintern. Inte ett oisolerat hus byggt av pepparkaka, ett riktigt hus. Att se dem skakande i tamburen, pepparkaksgumman med en påse deg i handen, fick oss att smälta som socker i kastrull. Vi tog pepparkaksparet i hand och lovade dem ett hus som skulle hålla dem varma. Ett hus i en dunge vid en glasyrsjö, gjutet av renaste socker, grundlagt på ädlaste pepparkaksmark.

till kalle.

gatupojkar.

Efter bastun gick vi istället för att bada en promenad på mångatan. Vi var Storken, Lammet, Tjädern och jag. Månen såg vi genom det lilla fönstret i bastun. Den var full och fick sjövattnet att glittra. Som blanka ädelstenar som fångar ljus bra och således glittrar. Så var det. Vi satt där inne och tittade på sjön och Tjädern frågade, varför tar vi inte en promenad på mångatan? Vi tittade på honom en stund som hade han sagt något konstigt. Han blev lite förlägen men frågade igen, varför tar vi inte en promenad på mångatan, den glittrar så vackert. Vi tittade på honom igen sen pratade vi om fotboll. Tjädern också. Det var först senare när bastun slocknat som vi förstod att vi gick på vattnet. Vid horisonten fanns en liten boj med ett snöre. Vi drog i snöret. I slutet av snöret fanns fyra öl, som hade någon vetat vårt antal. Kvartettens. Vi satt därute ett tag och såg månen gå i moln. Mångatan släcktes och vi sjönk.

lyssna på nisse torkelsson.

osynlig.

En söndagmorgon gick en liten pojke ut genom porten. Pojken och porten var båda av det slag man inte fäster någon uppmärksamhet vid. Ingen av dem såg det som ett problem. De som skulle in genom porten hade för längesedan lärt sig särskilja den från övriga portar i kvarteret och pojkens vänner kunde problemfritt skilja ut pojken bland andra pojkar. Pojken kunde se fördelar med sin oansenlighet. Han var osynlig. Varje dag, inte bara söndagar, gick pojken ut genom sin oansenliga port och klädd i sina oansenligaste kläder skred han till verket. När pojken somnade på kvällen var han inte bara rikare än på morgonen. Han var också oskyldigare. När jag sover syndar jag inte tänkte han. Gonatt. 

förlåt.

Klockan är halv nio och solen skriver långa pepparkvarnsskuggor över vaxduken. Bordet är avdukat och min nu svala mat börjar bli obekväm på tallriken och ber mig svälja stoltheten och äta upp den. Jag kan inte. Jag kan inte svälja överhuvudtaget. Min hals verkar fungera bakvänt och skickar maten uppåt istället för neråt. Jag tittar ner i tallriken utan att egentligen titta på den, som man tittar på en tredimensionell bild för att urskilja motivet. Den flyttar sig dock inte, den försvinner inte och den framträder inte på något sätt aptitligare. Det är inget fel på maten, det är något fel på mig. 

Två decennier senare sitter törnrosa mittemot och får en tår i ögat. Hennes gulasch kommer från Ungern. Det skulle den inte. Tåren rullar efter kinden och släpper efter en liten stund greppet och landar i soppan. Ingenting händer, men jag ser plötsligt mig själv genom min mors ögon och förstår. Ett kräset barn är ett svårt barn. Förlåt mor. 

bizarro world.

När vi passerade ekvatorn lyfte vi våra glas och skålade för den andra världen. Den nya världen. Vi trodde att allt skulle bli annorlunda. Men inget var det. Allt och alla vi mötte var kopior av det vi kände hemifrån. Troligtvis var det tvärtom. Att vi på norra halvklotet var bleka kopior av dem. Så var det. 

a bridge in selma.

Här skulle det stå någonting om Barack Obama men det gör det inte. Med risk för att låta tjatig vill jag dock be dig titta på segertalet, hela segertalet, annars kommer du mot din vilja och vetskap ingå äktenskap med Jan Björklund. Om detta låter som goda framtidsutsikter i dina öron kommer detta att registreras och ett äktenskapsförord att författas där det med önskvärd tydlighet framgår att du kommer hata varje sekund av sagda äktenskap. Då var vi överens.

tango till they're sore.

Vi passerade genom ett draperi. Det rasslade. Innanför förlorade vi kontakten med utanför. Det fanns inte längre. Vi var ensamma nu och ingen var av vår sort. Efter en trådsmal passage, lika hög som lång, stod vi i ett stort rum. Högre än brett och djupare än långt. Scenen var avgränsad med ett elstängsel, otydligt för vems säkerhet. Plötsligt blev det mörkt och rummet fullt. Från mummel steg volymen till öronbedövande, sedan stilla. Oljudet började inte genast, det smög in på pianotassar, dragspelsramar och stråkhovar. Kapellmästaren var av elefantfamilj och räknade in (una dos tres kvattro) med fyra kliv fram till elstängslet. 

Småfåglar i fioler, ekorrar på knappar till dragspel pumpade av isbjörnar, en häst med apryttare bakom kontrabasen, tre hundar tolvtassande på en gammal flygel och längst fram elefanten trumpetande melankoliska toner till taktfast marcherande på stället, gnistror flygande från stängslet. Ett öronbedövande oljud.                                                                                                                   

Det vackraste vi någonsin hört. 

allhelgonet.

jag kunde inte sätta dig bland de andra trots att de var vackra tillsammans, skimrande som glöd från en döende eld, jag tror inte du hade trivts. istället fick du gå med oss en stund. när vi gick in fick du vänta vid dörren. när vi kom ut höll jag dig i handen igen. utanför hittade vi en plats bakom ett träd där mörkret var lite tätare. där står du. och lyser.