ramhandling.

stört omöjligt utan stöd från ramen.

räkning dödar.

Säg att du snusar två dosor om dagen. Säg inte det förresten, det kommer ingen tro. Två dosor om dan, visst, det snusar ingen, right, två dosor. Lägg av. Et cetera. Du måste skarva som vanligt. Du måste ta i. Säg att du snusar en stock om dagen. Säg att du gör det med glädje, driv och engagemang. Säg att du snusar som fanns det ingen morgondag. Påminn din lyssnare om att du är beroende, men att du kan sluta när du vill.

En stock om dagen alltså. Nu kan det vara pedagogiskt med en jämförelse. Du kan förklara att vi kommer att fokusera på nikotin. Nikotin, ska du säga, nikotin finns som gemensam nämnare i både cigaretter och snus. Sedan kan du fortsätta med ett räkneexempel. Nu kan du bli kortfattad om du vill. Sluta gå omvägar kring överdrifter och meningar fyllda med ord men tömda på innehåll. Riktigt kortfattad kan du bli och säga att en stock snus motsvarar (i nikotin räknat) cirka hundra paket cigaretter. Hundra paket. Etthundra paket. Du har kommit fram till att du röker tio limpor cigaretter per dag. Och nu vill du sluta. Och för att sluta ska du gå över till cigaretter. Du har förstått att cigaretter kan skada dina lungor och en rad andra organ du högaktar. Du har förstått att du är ute på hal is och kanske borde prova nikotintuggummi istället eller gammeldags men effektiv självdisciplin. Men, säger du, jag vill ha lite kul under min abstinens och cigaretter är roligare en självdisciplin. I en svag stund kan du dessutom använda dig av din nyvunna statistiska kunskap och trösta dig själv; tända upp, dra in, andas ut och tyst trösta dig med att ett paket cigaretter om dagen är bättre än tre påsar snus.

hissmusik.

"Tystnaden går att ta på", sa jag en gång till mina hisskamrater. "Gör den inte alls", sa de i kör. Jag skulle precis förklara att det är något man säger som egentligen inte betyder något. Klart vi inte kan ta på tystnaden, då skulle den vara möjlig att ta med sig i en liten ask, vilket skulle vara toppen. Att öppna sin lilla ask närhelst oljudet blev för starkt. Men jag fick aldrig utveckla, för hissen sa pling och jag klev ur på min våning. Andra gånger är det bara tyst. Jag vet inte varför jag sa något den gången, jag brukar också tyst skifta mellan ställningar, harklande leta efter tomma ytor att fästa blicken men bara hitta nya ögonkontakter i hissens spegellabyrinter. Vad är det med hissar och speglar? Vad ska vi se därinne, ska de likt åttiotalets inredningsmagasin övertyga oss om spegelns oöverträffade möjligheter att förstora rum? Jag hanterade inte hissåkandets vackra konst eller småpratets snåriga tricks, så jag blev tvungen att träna. Jag ringde upp min chef och bad om två dagars ledighet utan betalning, tjänstledighet. Det gjort, ställde jag mig i hissen och började åka, upp och ner, ner och upp. Det tog ett tag att inse men oavsett hur mycket jag tränade visade det sig att hissar inte fungerar för samtal. Det är något med speglarna, något med storleken, något med att oavsett vilket samtal du för, kommer det att plötsligt ta slut och separationsångesten överträffa pinsamheten i tystnaden. Jag vantrivs i hissar, och hur många gånger du än berättar för mig att det här är något svenskt och att det utomlands minsann går till såhär och sådär, kommer jag att likt en dödsdömd hävda min oskuld, visslande i mitt hisshörn tyst förklara att leende säga hej och leende säga hejdå är allt ni någonsin kommer höra från mig. Hej då.

broder daniel.

Det knastrar på grusgången igen. Inte under barfotafötter i träskor men under hjul. Vi har lämnat landsvägen, svängt med logen på höger sida när vi kom ut ur skogen. Skogen öppnar sig för ett hus, framför huset en lönn, en jäkel till lönn med lösnäsor nog till en katolsk barnfamilj. Det knastrar samma knaster som alla gånger förr och magen berättar att vi är framme. Vi är framme säger den och det är just i ögonblicket när bakhjulen är kvar på landsvägen och framhjulen på grusuppfarten som vi är allra mest framme. Jag vill stanna där en stund innan vi far vidare förbi lönnen, runt knuten, upp på gräset. För en stund sedan stod mormor i köket och tittade ut, det är väl inte Gustafsson det där, hans bil är grön. Vår bil är vit den här gången och det kommer aldrig sluta förvirra mormor. Byta bilar innan de är gamla nog är inget man gör, hon är en mormor, hon är från en annan tid, hon byter inte underkläder varje dag. Är det Haglunds? nej den svänger in, är det barna? Morfar säger inget, han trummar med fingrarna på bordet, i andra handen en penna, framför ett korsord. Nu står de på trappan (farstubron) och tittar. De ser glada ut och jag hoppar ut men inte först för jag sitter i mitten, jag är minst. Jag följer syster ut genom hennes dörr, bror för långsam och på fel sida. Framför oss mamma och pappa, pappa alltid på förarplats med ena handen på skägget och andra på ratten. Mamma bredvid.

"Ha lite tålamod nu Göran", säger mamma, "vi är bara här en vecka om året." Pappa fnyser tyst men stänger av bilen och går ut. Över taket tittar han på mamma och ler.

"Tålamod är mitt mellannamn", säger han, "jag har precis lagt till det och det var ett sjuhelsikes arbete att få igenom. Du kommer bli stolt över mig Lisa."

"Fint, spara dina sjuhelsikar och jäklar-i-min-lådor tills vi åkt härifrån bara." Hon ler också, hakan på taket. Hon är inte så lång min mamma. Inte jag heller, jag är sju år.

Min bror är äldst. Han heter Daniel men det är inte så viktigt den här gången för han tar sin väska, hälsar på mormor och morfar i steget och går in uppför trappan. Han stannar bara för att ta av skorna innan han går in på sitt lilla rum under trappan. I vanliga fall är det morfars verktygsförråd, luktar olja och metall, men när vi är här är det Daniels. Han sitter därinne på en fällsäng och läser böcker på hög, ibland kommer han ut och äter men inte alltid. Han är rödhårig min bror, har aldrig passat i solen. Har bara saker gemensamt med sig själv. Det är egentligen syrran det handlar om den här gången, Flora. Jag vet inte hur de tänkte där egentligen. Daniel, Flora och sist jag, Jens. Vissa föräldrar vill att de ska passa ihop, namnen. Men inte mina. Det är väl okej, vi blev ganska olika också, eller såg de det direkt?

Vi sitter runt köksbordet, mormor med ryggen till, vänd mot köksbänken. Hon vispar någonting och mamma står lutad i ett hörn, får inte hjälpa till men har inte ro att sätta sig och frågar ibland om hon inte kan göra något ändå. Flora har letat fram en hög gamla veckotidningar hon går igenom. Hon letar nya kläder. Något att köpa för pengarna hon tjänar i kiosken. Det blir inte mycket pengar och jag vill säga åt henne att hon troligen tittar i fel sorts tidningar men det vet jag ju inte än. Pappa säger inte mycket, har aldrig känt sig accepterad här och har inte ansträngt sig så mycket för att bli det. De tyckte nog att mamma skulle hitta en rejälare karl. Någon med ett riktigt arbete, någon som gick till kyrkan. Han vågar nog inte säga något alls av rädsla för att säga fel, säga fan. Ute skiner solen. Lönnen står utanför köksfönstret och silar ljuset, lägger kanadensiska skuggor på gräset och grusvägen. Jag tittar på Flora, helt uppe i bläddrande. Hemma bråkar vi mest hela tiden, hennes intressen inte längre kompatibla med mina. Det smälls i dörrar och rycks i handtag för jag tycks inte kunna hålla mig borta. Det är något med att bli avvisad jag inte förstår ännu. Den ökade spänning avvisande innebär. Får jag komma in? Javisst. Okej, Glöm det. Får jag komma in? Glöm det. Aha, hur ta sig in? Men här brukar det bli annorlunda. Här brukar vi glömma hur gamla vi är och vad vi irriterar oss på. Här delar vi rum och pratar tills vi somnar, iallafall ibland. Här bråkar vi bara när vi måste.

Vi äter och pappa reser sig, låtsasgäspar och går upp på sovrummet. Där gömmer han sig ibland. Morfar trummar med fingrarna i bordet och säger håhåjaja med jämna mellanrum. Imorgon ska jag nog terrorisera honom om att spela spel med mig men inte idag.

"Har jag någonsin berättat hela historien?" frågar morfar då. Det är en historia han brukar berätta som spökhistoria. Den handlar om honom själv men vi har aldrig trott att den är sann. Eller jag har trott att den är sann och så har Flora tittat på mig och frågat om jag är tre år och då har jag sagt att jag inte går på vadsomhelst. Det gör barn. Inte jag, men det gjorde jag. Tanken på att något skulle saknas har aldrig slagit mig och när morfar börjar berätta med mer inlevelse än förut intygande att han aldrig berättat hela sanningen men det ska han göra nu. Då lyfter tillochmed Flora på huvudet. Hon gör inte det men jag ser att hon slutat läsa för ögonen rör sig inte längre och ögonbrynen har höjts som om väntade på något. Efter en stund är hon helt uppslukad och jag också, båda hänger på bordsskivan som för att komma så nära berättaren som möjligt. Mormor och mamma har slutat skramla, jag märkte inte när, och lämnat köket. När morfar berättat klart tittar jag och Flora på varandra, sedan på morfar, och på varandra igen. Hon har inget menande i blicken den här gången och jag känner ingen lillebrorsängslighet.

"Nå, ska ni gå ner och kolla då?" säger morfar då som var det jordens självklarhet. Det är inte mörkt, mitt i sommarn, men det är mörkare än förut och inget Kanada på grusvägen. Det blåser nog lite mer också och möjligen om morfar sluta fingertrumma hör vi en uggla. En ugglas menande hoande som för att varna oss från att gå ut. Som för att säga, okej, jag är en uggla och vad kan jag göra för skada egentligen men finns det ugglor finns det vargar, ylande vargar, eller åtminstone grävlingar (grymtande grävlingar). Han tittar på oss med höjda ögonbryn, snett leende och tar sig om hakan, frasande skägg. Det knakar nästan, så hårt håller jag i bordskivan.

"Klart vi ska", säger Flora, och jag tror jag ser köksklockan stanna, hon är inte klok, "men vi får inte gå ner till älven såhär sent utan mamma och pappa". Hon är smart min syster, jag börjar andas igen. Morfar böjer sig fram och pratar lite tystare. Från badrummet hörs vatten, från övervåningen snarkningar. Han tittar i taket, höjda ögonbryn, och säger att pappa verkar ha somnat och mamma tar ett bad. Så såvitt han kan förstå finns det ingen här att hindra två småbusar att kila ner till älven för att kolla upp en gammal lögnares historier. Han har oss i fällan förstår jag då. Jag tittar på Flora som tittar på mig som tittar på morfar igen som trummar i bordskivan och skriver någonting i korsordet.

"Ni får ge er iväg nu annars blir det för mörkt, då ser ni ingenting". Han är iskall, han skriver dit ett ord till, tittar inte upp ens när vi skrapar med stolarna och går ut i hallen.

"Tror du det är sant?" frågar jag Flora halvvägs ner till vattnet. Hon svarar inget, bara går där bredvid. Hon ser fokuserad ut som var hon på väg till ett matteprov och inte ner till älven i skymning. Älven är Dalälven och just här där mormor och morfar bor vidgar den sig till något som liknar en sjö. Morfar växte upp i huset de fortfarande bor i och historien är från hans barndom. Han säger att han aldrig kommer glömma den. Tror jag det. Vinden har verkligen börjat ta i, björkarna längs stigen viskar. Tisslar nästan och därborta, en uggla. Nåja, rätt var det är blir det väl kolsvart och regnigt och jorden öppnar sig bakom för att förhindra vår flykt, tänker jag. Jag fnissar nästan och hugger tag i Flora kring midjan som för att skrämma henne, böh, säger jag. Hon flyger in i ett kostängsel och tittar på mig med mordögon. Hon skriker inte, för nu hyschar hon och ser ängslig ut och kommer närmare som för att viska något. Aaaaaaah, skriker hon i mitt öra då och vad kan man säga? alla har rätt att hämnas.

Vi är nere vid älven nu. Ser bryggan med morfars båt. Det är en liten eka med aktersnurra som vi åker ut och fiskar med ibland, den guppar. Längst ut på bryggan står ett par stolar, fällstolar med färgglatt tyg. Regnokänsligt. Det skulle sitta någon på bryggan sa morfar men jag ser inget och börjar andas för andra gången den kvällen. Ibland glömmer man andas. Jag tar Flora i handen, det var längesen hon lät mig göra det och det var längesen jag ville men nu tar hon tag och håller kvar. Närmare bryggan ser vi att den ena stolen buktar lite i tyget och Flora tar hårdare i min hand. Aj, säger jag (sssch, säger hon). Då hör vi något från bryggan utöver småvågornas kluck och förtöjningarns repknak. Det låter som någon hummar på en sång. Det låter som Idas sommarvisa. Inte särskilt skrämmande? vi tittar på varandra med ögonbryn i pannan och rycker på axlarna. Flora skrynklar munnen och axlar storasysterrollen.

"Hallå!" säger hon, det kommer ut som en fråga, det kommer ut ostadigare än hon tänkt tror jag. Inget svar. (...små roliga sahaker som passar när barna är små... ...och bena blir fulla med spring). Vi hörde lite otydligt men var helt säkra på att det var sommarvisan och när stolen kommit till spring var det som att den flög iväg och som att vågorna steg på dalsjönälventjärnen och ugglorna hoade i kör och grävlingarna svarade (grymtgrymt) och som att hela skogen rörde på sig. Båten guppade inte längre utan slet i förtöjningarna för bryggan gungade som hade stormen kommit, och över alltihop hörde jag sluttonen, SPRRIIIING! Spring förihelvete hade pappa sagt och mormor hade höjt på ögonbrynen men inte sagt något för det gör hon inte, men det hade varit tydligt och hon skulle ha glömt att fylla på just pappas kaffekopp och när han höll ut den skulle hon vända ryggen till och slänga lite salt över axeln. Som för att skydda sig för den onde. Sprang gjorde vi iallafall, sprang och sprang. Vi sprang förbi kohagen (grön), förbi bäcken (den hoppar och far), förbi björkdungen (löven nya och små fågelbon härochdär). Vi sprang så fort att vi inte hörde Daniel. Sprang så fort att vi inte hörde hur han skrattade så att han inte kunde stå upp. Han satt kvar på knä nere vid bryggan och vek sig och när han försökte resa sig kom en ny attack och han vek sig igen. Raklång på bryggan låg han och skrattade. Vi hade nog inte kommit så långt som vi trodde för nu hörde vi honom ropa. Han hade lyckats få tillräckligt med luft för att kunna ropa och börja röra sig.

"Vänta!" det lät mer som vähä... vähäh... vähähäntarå. Vi stannade och vände oss om och såg vår bror komma haltande, springande med en hand om magen och den andra i luften, "ni skulle sett er asså", han avbröt sig och vek sig framåt igen, ny skrattattack. Vi skrattade inte, inte än.

"Titta", han pekade på en punkt bakom oss och såg plötsligt blek ut, men vi tänkte inte bli lurade igen och gav honom våra mest skeptiska ansiktsuttryck, huvuden på sned. Jajajaja, sa ansiktena, troruviär treår eller. Jag vet inte vad som hände sen, alldeles för mycket hände samtidigt men Daniel låg ner nu och skruvade på sig igen, sprattlande. Flora försvann upp i luften, jag stod kvar dumt med ena handen upplyft, fortfarande hopkopplad med Floras, och stirrade på Daniel.

"Såg ni något?"

Det var morfar som frågade, han hade fått tag i Flora och lyft upp henne på axlarna, fortfarande stark. Flora sprattlade först men slutade ganska fort och började fnissa istället. Det lät som gråt. Det kanske var gråt. Hursomhelst stod Daniel framför mig nu och sträckte fram handen.

"Fred?"

Jag var inte alls säker på att jag skulle ta den, men med en plötslig och sällan återkommande ingivelse av mognad släppte jag taget om Floras hand som jag fortfarande satt kvar i, tafatt stående med ena handen i luften, och tog min brors hand. Okej, fred.

Morfar och Daniel berättade alltihop för oss när gick tillbaka upp mot huset. De fnissade nästan hela tiden. Det gjorde inte vi för vi skrynklade ansiktena till något som liknade russin i ett försök att visa största möjliga missnöje med hela historien, men när vi kom ut ur skogen och såg huset hade vi också börjat fnissa. Skratta nästan. Det var mörkt nu och lampan på farstubron tänd. Under den stod mamma och pappa. Pappa med handen på mammas axel och mamma med håret i handduk höll i pappas hand. De såg fina ut, nykära nästan om jag hade begripit sådant då. Jag sprang då, lätt nerförsbacke, sista biten fram till farstubron.

kontroll.

Du hade vid ett flertal tillfällen mumlat kontroll zäta för dig själv efter att snett slagit i en spik eller översaltat grytan. På samma sätt hade du ofta pratat med datorn som vore den inte en burk utan en person möjlig att resonera med, men kom igen, vafan, skaru låsa dig igen?

Du stänger av datorn, sist kvar på kontoret, går ut och låser dörren. Trapphuset är mörkt och tänds inte. Du går ut genom porten och ut på gatan, svart glänsande av höstregn, ljuset hänger som dammråttor runt gatlyktorna. Det är november och du ser ingen anledning att gå hem. Nu, beroende på vem du är och vilken typ av familjesituation du befinner dig i har du några val. Har du exempelvis en fru och två vackra barn går du hem ändå eftersom någon skulle bli orolig om du inte dök upp. Om du lämnat din arbetsplats i egenskap av delägare går du kanske också hem för att nästa tolvtimmarspass kräver den ork din novemberkropp kan uppbringa. Du är ingen av dem utan alldeles ensam och inte helt missnöjd med det. Du kan göra som du vill och det är därför du satt kvar så länge på jobbet till att börja med.

Du står kvar en stund utanför porten och funderar på livet och livet framför datorn. Ångra, gör om, klipp ut och klistra in. Spara för all del. Det vore inte så dumt. Då skulle du sparat ditt samtal häromkvällen. Du satt ensam med din bok och hon två barstolar bort drack samma öl som du. Hon frågade om du tyckte om den. Ölen? frågade du och hon skrattade med smilgropar och fortsatte le och sa att hon menade boken för den hade hon läst. Du blev lite nervös för nu skulle du tvingas lägga ner boken och säga något som inte lät korkat och inte heller för översvallande eller kritiskt eftersom du inte visste vad hon tyckte om den. Du drack lite öl och vände dig mot henne och sa vad du tyckte om boken, så långt. Hennes leende spred ut sig för så tyckte hon också, men nu ska jag lämna dig ifred med din öl och din bok för jag vill inte störa. Du slog upp boken igen men märkte att du inte kunde läsa en mening utan att börja om från början hela tiden och då slog du igen boken och flyttade närmare och slog ditt glas lagom hårt mot hennes. Hon log igen och ni satt kvar tills baren stängde, fyra öl senare. Det hade du kunnat spara, kontroll ess, och upplevt igen.

Du har börjat gå nu för när du stod kvar utanför dörren blev du frusen. En frisörsalong sopar upp de sista hårstråna, ett fik har ställt upp alla stolar på borden och släckt sånär som på en lampa över disken där en kvinna sitter böjd över något som liknar en pärm men egentligen lika gärna kan vara en bok. Hon stänger pärmen/boken och släcker lampan. Då ser du dig själv i glaset. Du ser att du stannat och att du glor, men du ser inte henne längre, du ser bara dig själv. Du ska just ta dig i kragen och gå därifrån när dörren öppnas och hon kommer ut. Du väger mellan fötterna, både på väg och ska du inte be om ursäkt för att du stirrade, tänk om hon såg (ctrl z). Ursäkta, säger du, jag brukar inte stirra. Det är lugnt säger hon och går åt andra hållet. Gör om, gör om, ropar en liten röst som bara du hör men det går ju inte så det är bara att svälja och gå vidare. Det ironiska är nog att hjärnan autosparar det här för att spela upp närsomhelst. Du rycker på axlarna och klipper ut dig själv (kopiera inte, du vill inte vara två) och klistrar in dig i en bar. När du suttit där ett tag helt ensam bortsett bartender klistrar du in en bargäst. Hon ler och frågar om din bok, den har hon läst. Du blir lite nervös men berättar om boken och ni sitter kvar tills baren stänger, fyra öl senare.

Imorgon på jobbet hänger sig datorn för tredje gången före lunch och du förbannar den tyst och önskar dig en ny. Tänk om du var ny, säger du då. Datorn suckar, harklar sig och svarar tyst men hörbart, tänk om du skulle gå hem nu. Tänk om du skulle gå hem till din familj. De saknar dig nog. Och tänker du efter saknar du nog dem också. Jag är bara en dator (ctrl-alt-delete).

control.

More than once you had mumbled control z to yourself after throwing to much salt in the stew or dropping a glass on the floor. You also talked to your computer in this manner as if it was a live thing, possibly sensitive to reason, come on, what the hell, you gonna crash again?

You turn your computer off, last person at the office, walk out and lock the door. The stairwell is dark and doesn't light up. You walk out through the door and into the street, shining black from autumn rain, the light like dust on the street lamps. It’s November and you can’t find a reason to go home. Now, depending on who you are and what kind of family situation you find yourself in, there’s a couple of choices. If, for instance, you have a wife and two beautiful kids you might go home anyway because someone would worry if you didn’t. If you left your office in capacity of partner you also might want to go home, reasoning that your next twelve hour work shift will require all the strength your November body can procure. You’re none of those people but all alone and quite comfortable with this. You can do what you like and that’s the reason you stayed so long to begin with.

You stand outside the door a while thinking about life and computer life. Undo, redo, cut and paste. Save, why don’t you. That wouldn’t be so bad. Then, you could have saved your conversation the other night. You were alone with your book and she, two seats away, was drinking the same beer you did. She asked if you liked it. The beer? you asked, and she laughed with dimples and kept smiling saying she meant the book, she read it. You got a little nervous because now you would have to put the book down to say something not stupid but not to enthusiastic either and not too critical because you didn’t know what she thought about it. You had a sip of beer and turned to her saying what you thought about it, so far. Her smile stayed and spread, for that was what she thought too, but now I will leave you alone, wouldn’t wanna disturb. You opened the book again but couldn’t finish a sentence without starting over all the time and then you closed the book and moved closer and clinked your glass against hers, not to hard. She smiled again and you sat there till the bar closed, four beers later. That would have been nice to save, control s, and do over.

You’ve started to walk now because when you stayed outside the door you were cold. A barber sweeps the last strands of hair, a coffeshop has put all the chairs on the tables and put out the lights except a lamp over the counter where a woman sits huddled over a book or is it a binder. She closes the binder/book and turns out the light. You see yourself in the glass then. You see that you have stopped, staring, but you don’t see her anymore, just yourself. You’re just about to shape up and leave when the door opens and she steps out. You shift your feet, both on your way and shouldn’t you apologize for staring, what if she saw you (ctrl z). I’m sorry, you say, I don’t usually stare. It’s cool, she says, and walks the other way. Redo, redo, screams a small voice that only you can hear but that’s not possible so what can you do but swallow and move on. The irony is probably that your brain autosaves this to be able to play it at will. You shrug and cut yourself out (don’t copy, you don’t want to be two) and paste yourself into a bar. When you’ve been there a while, completely alone except bartender you paste another customer. She smiles and asks about your book, she read it. You get a little nervous but tells her about the book and you sit there till the bar closes, four beers later.

Tomorrow at work your computer crashes three times before lunch and you curse it silently wishing for a new one. What if you where new, you say. The computer sighs, a-hems and answers quietly but audibly, what if you should go home now. What if you should go home to your family. I bet they miss you. And when you think about it you probably miss them too. I am, after all, just a computer (ctrl-alt-delete).

felskratt.

Jag skrattade mig dubbel. Kvävde skrattet på alla sätt jag visste hur, och skrattade mer. Vi var på morfars begravning och de första tio minuterna gick det bra, men när jag skrattfnyst genom näsan så ljudligt att mamma tittade ner på mig, rynkade ögonbryn, brast det helt och hållet. Jag skrattade och skämdes. Morfar var så rolig och begravningen så allvarlig, jag var åtta år och hade svårt att förstå alla svåra miner och märkliga sånger morfar aldrig lyssnade på. Hade morfar varit här hade jag suttit bredvid och han hade kört armbågen i sidan på mig, inte för hårt, och pekat i smyg på någon tants roliga hatt. Han hade kunnat hålla sig men jag hade fått problem och då skulle han ha gett mig en kola för att få annat att tänka på.

Vi var ute och fiskade en gång och morfar hade en fisk på kroken som han höll på att kämpa in. Vi satt i hans båt, han där bak och jag där fram, och kastade åt olika håll. "Jag har en!" skrek jag, och han slängde sitt spö med fisk och allt och hoppade fram till mig, vig för sin ålder, och berättade hur jag skulle göra. På väg hem tog morfar upp mig på axlarna och sa åt mig att hålla fisken högt över huvudet så att mormor kunde se den från köksfönstret. Hela vägen skrattade han och sjöng gamla sånger om storfiskare. Jag hade velat höra dem idag. Sångerna om storfiskarna. Och kanske om morfar suttit bredvid hade jag inte skrattat. Då hade jag kanske flyttat lite närmare och lagt huvudet mot hans axel. Han hade böjt sig ner och nära med en kind av sandpapper viskat i mitt öra: kom igen, se inte så butter ut, skratta åt något, den där hatten tillexempel. Kom igen. Sedan skulle han ta fram dosan och baka en röda lacket och med minnet av skäggstubb i ansiktet och lukten från en nybakad snus skulle jag till tonerna av storfiskarsånger minnas morfar. Min morfar.

ärtsoppa.

Jag dansade hem den dagen. Jo, du skulle sett mig. Dansade, hoppade, gjorde små piruetter, sjöng en sång och visslade refrängen. Inte riktigt så var det för jag satt på cykeln hela tiden, svårt med piruetter då, och försökte cykla hem så fort det var mänskligt möjligt. Jag stod upp, cykeln rörde sig fram och tillbaka i sidled under mig när jag tog i för kung och fosterland. Kung Karl och fosterland Sverige. Jag gjorde det inte för dem, det är bara ett uttryck. Ett sätt att förstärka det man säger på ett ganska onödigt sätt för jag tror ni fattar; jag var glad den dagen när jag cyklade hem på smågator, svischande förbi likadana hus målade i olikadana färger. Mamma var redan hemma, det såg jag för hennes bil stod på gatan utanför vårt hus. Jag hörde motorn ticka när jag cyklade förbi, tvärnitade så att cykeln sladdade och hoppade av den innan den föll i en prydlig hög på gräset framför dörren. Dörren slet jag upp, skorna kastade jag av och jackan hann jag inte ens komma ur för jag sprang rakt in i köket där mamma stod och lagade mat. Hon log men frågade varför jag hade jackan på mig och kunde jag ta det lite lugnare med dörren och den där cykeln som nästan är ny kommer inte att hålla så länge om du slänger den på gräset istället för att parkera den ordentligt, men hon log.

"Skrevallarätt på matteprovet men blev vald sist på fotbollen och när jag skulle ta bollen tog jag den för jag stod i mål och alla jublade och kom fram och sa att jag skulle alltid vara målvakt men sen blev jag lite fundersam för om jag alltid skulle stå i mål skulle jag aldrig få göra mål och det ville jag men jag tog den och jag skrev jättebra på matteprovet." Här var jag tvungen att andas, både för att jag cyklat så snabbt och för att jag pratat ännu snabbare men det passade bra också för mamma tittade på mig som hade hon sett en katt med tre huvuden.

"Vasaru gubben?" Jag tittade tillbaka och frågade tyst för mig själv vad det är för fel på vuxna egentligen.

"Va ska vi äta? jag vill ha korv." Jag gick fram till spisen, mamma stod med huvudet i kylen, och jag var tvungen att stå på tå för att nå. Grytan var full av ett hopkok som bubblade och vände sig som något som påminde om lava men till färgen liknade spyor, vilket det luktade också. Det började klia bakom ögonlocken när jag insåg att det inte skulle bli korv och magen tog ett obekvämt skutt och vände halvvägs upp i halsen. Det var nu jag krängde av mig jackan, slängde den på golvet, gick rakt in på toaletten och gjorde ljud som liknade dem man gör när man spyr. Jag ville inte göra någon av de där sakerna, jag ville fortsätta dansa och sjunga och vissla en refräng, kanske ge mamma en kram. Möjligen förstod jag varför hon såg ledsen ut men allt jag kunde tänka på var en bubblande gryta fylld med mardrömmar om mat och en magsäck som lekte jojo upp och ner i halsen. Senare i livet står jag vid spisen och rör i en ärtsoppa, jag böjer mig ner över grytan och drar ett djupt andetag med näsan. Jag minns den där dagen när jag cyklat hem glad i hågen med hopp om korv som belöning. Istället satt jag kvar vid bordet och såg solen gå ner medan jag långsamt petade i kallnande ärtsoppa. Mamma, pappa och syster satt en våning ner och skrattade åt en teveapparat.

ingenting.

"Vad har ni då?"

"Ingenting."

Han tittar på expediten ett slag sedan går han ut. Han smäller väl inte i dörren för det finns nog ingen men han stampar lite hårdare i trottoaren utanför. Nästa vecka när han lugnat sig går han dit igen. Ovanför dörren hänger en skylt. En vit, blank skylt utan text, utan logga, tom. Han vet inte varför men han är provocerad. Han kliver in och hälsar hurtigt på expediten som står i ett hörn, kassa saknas, och nynnar på en melodi. Kunden tittar runt i butiken. Tomma hyllor, vitt blankt golv, vita något mattare väggar och en takmålning från en annan tid. En bevarad takmålning. Han tittar på allt utom expediten som nynnar vidare, nynna nynn, nynn nynna. Efter en stund slutar han nynna och börjar vissla istället, vissel visslavissel vissl, som för att bevisa sin oskuld visslar han.

"Kan jag hjälpa dig", frågar han, "söker du något särskilt?"

"Nä, jag kikar lite", han har bestämt sig för att dra ut på det här. Se om han kan få expediten ur balans.

"Säg till om du undrar nåt", (visselviss, vissla vissel). Expediten byter fot och visslar vidare. Han tittar ut genom fönstret och ser en tant med en pudel. Hunden lyfter på benet och kissar en skvätt i dörröppningen och går vidare. Kunden tittar fortfarande på tomma hyllor som fanns det något där. Han sneglar på expediten som har slutat vissla och står och tittar i taket, rakt upp. Kundens ögon dras ofrivilligt mot taket och går man förbi på gatan, vilket vi kanske gör i det här ögonblicket, ser man en tom butik med tomma hyllor och två personer som utan att blinka, med gamars halsar, stirrar på en takmålning. Efter en stund lägger de sig ner på rygg för att med mindre besvär kunna betrakta motivet. Det ser ut som en spegelbild av butiken bara det att ingen ligger på golvet. Bara det att butiken är full av människor som tycks rycka och slita i saker på överfyllda hyllor och bakom kassan står tre expediter och knappar på tre kassaapparater och om han tittar noga har de några droppar svett i pannan och ser lätt stressade ut vilket kunderna också gör förresten. Expediten reser sig upp då, går fram till kunden och tar honom i hand, hjälper honom upp. När han följer honom till dörren ut på trottoaren frågar han om han hittade någonting. Kunden tittar på honom och säger ingenting men nickar. Han slutar inte nicka när han vänder sig om och går därifrån. Om vi står kvar utanför butiken ser vi en man gå nerför en gata, ganska långsamt, med huvudet nickande på halsen som satt det inte riktigt fast.

en tom stol.

Tidigare publicerade en tom stol, bleck och ett lyckligt slut ihopskrivna och något redigerade.

1

(en tom stol)

Jag heter Jonas och har mammas ögon. Jag föddes för en månad sedan fyra år gammal och bor med min far. Jag har inte sett mycket av världen, pappa tog mig till gården samma dag jag föddes, samma dag som mamma dog. Jag vet ingenting om mamma förutom att vi har samma ögon, det säger han varje dag, de dagar vi ses. Vi lever varsina liv här, jag i gamla huset och han i nya.

Gamla huset har ett litet takfönster, jag bor på vinden, från var jag ser det mesta av gården. Det är en oansenlig gård. Jag ser ett utedass, en bod och kunde jag se genom väggar; nya huset. Bakom utedasset passerar bilar på landsvägen, det är ingen stor led men på söndagar med gudstjänst kan det bli en karavan. Andra dagar bara en cykel eller två och fru Nilsson, vår närmsta granne, på väg till morgondoppet. Bortom landsvägen ligger havet. Jag tillbringar mycket tid vid takfönstret, de som passerar på landsvägen är mina lekkamrater, deras liv mina sagor. Ta fru Nilsson, jag vet hon heter så för det står på brevlådan men jag kan inte hennes förnamn. För att inte bara gissa använder jag det jag vet, det får inte bli godtyckligt. Hon har badrock på sig och handduk över axeln, håret uppsatt - hon doppar inte huvudet när hon simmar - och hon går framåtlutad som om hon tappat någonting. Eller som letade hon daggmask. Då är jag nöjd, då heter hon Dagmar, Dagmar Nilsson. Dagmar är sextitre (jag hittar fortfarande på) och har en syster i Danmark. Hennes man dog för tre år sedan vilket hon firade med en sup. Hon uppskattar bourbon, noveller och ensamhet. Hennes man (herr Nilsson) var ordförande i lokala IOGT-föreningen, alltid möten hemma, och av åsikten att böcker är bäst som brasved. Hon har det bättre ensam. Ibland möts pappa och Dagmar vid grinden, pappa går åt ena hållet mot brevlådorna och Dagmar åt andra, mot havet. Idag är en sådan dag.

Dagmar går förbi brevlådorna, handduk över axeln, pappa kommer runt knuten in i mitt synfält. Hans steg ser tunga ut, som gick han i gummistövlar, men solen skiner genom takfönstret idag och pappa har långbyxor (alltid långbyxor) och är barfota i tygskor. Han tittar i marken, tårna visar vägen, med gråare hår idag än igår, men lika tjockt som alltid. Jag ser allt men han ser inte Dagmar som ser honom och vinkar. De pratar kort och pappa går därifrån med oförändrade steg. Jag väntar tills han vänt med tidningen i hand innan jag klättrar ner från min pall och rutschar baklänges nedför lejdaren till köket. Jag springer över gult sommargräs barfota men känner ingenting, fotsulorna härdade. Han ler men inte med ögonen och plockar upp mig på axlarna och frågar om jag vet vad som hänt. Jag tar tidningen och ser att riksbanken sänkt reporäntan men säger att vädret ser ut att bli bra så långt man kan veta. Han skrattar lite, axlarna guppar, och säger att det var som man kunde tro och skulle det vara sommartorka kunde det ju likagärna vara nyhetstorka. Jag böjer mig över huvudet och ser hans ögon uppochner.

Du har din mors ögon, säger han.

Vi går in i nya huset efter att pappa lyft ner mig, både takhöjden och dörröppningen är för låg för oss båda, den är för låg för honom. Jag går in och han duckar, stänger dörren med hälen och kränger av tygskorna, allt i en rörelse som var det viktigt att inte slösa någon tid. Han slår på vattenkokaren och tar fram en kopp som han ställer på bordet samtidigt som han sätter sig ner, helatiden begravd i tidningen. Ensam dricker han alltid snabbkaffe. Jag har satt mig mittemot och tittar på honom, han lämnar inte tidningen ens för att hälla vatten på kaffet. Kokaren har tystnat efter en sista stegrande suck; sommartystnad. En fågel tickar över plåttaket, en traktor hummar på vägen, växlar ner för ett gupp och längst bort om jag stänger ögonen och lägger till lite själv kan jag höra vågorna viska vändande över stenarna på badstranden. Han är sig själv härinne i nya huset, har en rutin som aldrig ändras, som behövde han den för att andas. Det är nog det han gör härinne, andas och övertalar hjärtat att slå.

Vad sa Dagmar? Frågar jag, men han svarar inte. Det är som vanligt, jag får gissa. Jag sköt min man, eller; jag bakade kanelbullar och kryddade med råttgift, eller; vattnet var kallt igår, men med tanke på hur vinden legat på från fastlandet i natt tror jag att det är varmare idag, har du badat i år? Han har inte badat i år, det vet jag, vad jag inte vet är att pappa har en skrynklad papperslapp i fickan. En papperslapp med mors handstil. Jag vet inte att det var det sista hon skrev eller vad som står på den. Men när det knackar på dörren förstår jag. Dagmar kommer in, hälsar på pappa och frågar hur han klarar sig, kunde hon hjälpa honom på något sätt. Hon ser mig inte.

Han tittar upp från tidningen och vänder sig om, men först efter att han blinkat mot mig, frågar Dagmar om hon vill ha en kopp kaffe och erbjuder henne stolen mitt emot sin egen. Min stol. En tom stol.

2

(bleck)

Det sitter en duva på blecket. På teven högljudda dagprogramledare ljudlösa. Hon tittar inte men sneglar, de ser roliga ut utan ljud, som agitatorer utan sak eller mimare utan kroppsspråk, men hon skrattar inte. Solen kommer in från vänster och projicerar krukväxten från fönsterbrädan på väggen framför hennes säng. Bredvid krukväxten en duva, den ser ut att picka efter bladen, men de är på olika sidor om glaset. Vädringsluckan står på glänt, det är maj.

Hon har legat härinne länge, så länge att dagarna inte längre går att skilja från varandra. När inget är schemalagt har veckodagarna ingen betydelse. På jobbet brukade hon drömma om dagar att inte göra någonting. Vara ledig utan orsak.

Några gånger varje dag kommer sköterskan in och ibland doktorn. Hur mår vi idag? Har vi sovit bra? Vill vi ha teven på? Är det för kallt, ska jag stänga? Törstig? Är du rädd för att dö?

Hon saknar utomhus men har slutat med självömkan nu. Hon kunde ligga på sidan, täcket uppdraget, vänd från fönstret hela dagar. Bara stirra i väggen, på dörren och vänta på att den öppnades och någon kom in. I början kom de oftare, fler. Kanske blev de rädda. Vad säger man till sin cancerkompis? Vi var ute igår, skitroligt, du skulle vart där. Alla var där. Olle hälsar, han kunde inte komma, fullt upp på jobbet. Du vet hur det är. Hur det var.

På blecket sitter duvan, knackar på glaset och prooar (prooproo). Hon har aldrig tänkt något särskilt om duvor mer än att man bör akta sig när de skiter, men härinne påminner den om därute. En helikopter landar utanför på plattan, ett tåg passerar på bron, några barn leker nedanför - skrattar och byter till gråt och tillbaka igen - en hund skäller (och viftar kanske på svansen), matte ropar eller är det husse. Hon saknar inte något av det där heller, har aldrig flugit helikopter, men det är ljud hon känner igen som inte är hennes längre. Hon har andra ljud nu. Vända sig i nyligen bytta lakan, rycka till för en ny smärta olik den gamla, pipande och tickande maskiner som andas (människolikt) runt sängen. Surrandet när hon hissar upp den för att se på teve. På nyheterna (haha) som om det spelar roll hur det går.

Vi är inte optimistiska, men man kan aldrig veta säger doktorerna. Hon kallar dem doktorer hellre än läkare, det känns lite mer gammeldags, lite mer på avstånd. Som hände allt någon annan i en annan tid. Som var sjukhussängen - knarrande av plasten från madrassomslaget - istället en himmelsäng i ett ljust sovrum, men mörkt inrett, i en herrgård. Och doktorn hade inte läkarrock och hundblick och läkarstudenterna i släptåg utan en läkarväska i brunt skinn och ett varmt leende. Ett riktigt leende för det var han som förlöste dig för tjusju år sedan och det var han som baddade din panna när du hade feber och sa att allt skulle bli bra och lämnade över en våt handduk till din mamma för nu skulle han gå, men han skulle komma tillbaka imorgon och se efter hur du mådde. Det skulle inte vara han som kom in på ditt rum utan förvarning eller medlidande men med hundblick, alltid hundblick, och sakligt förklarade att de skulle vara tvungna att ta bort barnet (ta bort?). Det innebär för stora risker för barnet och för mamman, och tar vi inte bort det nu ökar vi risken att förlora dig också (vi?).

Han står snett bakom doktorn, mössan i hand, hundblick han också med huvudet på sned, och jag kan inte titta på honom men det ser ut som att han håller med doktorn, nervöst vägande från fot till fot. Vi skulle gifta oss. Vi skulle få barnet och om det var en flicka skulle hon heta Ester och om en pojke; Jonas. Jag hatar honom och hans självsäkra läkare snett framför och jag skriker inte men jag skulle vilja, istället ber jag dem gå ut, måste vara ensam. Han väger vidare mellan sina fötter och ser ut för en stund som tänkte han stanna. Han vänder sig om när han går ut, prövar ett leende som inte fastnar, försöker blinka för det gör han när han blir rädd och när han är charmig, det funkar inte och leendet som inte fastnade börjar darra men då stängs dörren.

Ingen duva på blecket idag, och ingen teve påslagen. Fönstret är stängt och om jag lyssnar noga hör jag ingenting. Helt tyst. Jag saknar honom som jag alltid gör när jag skrämt bort honom. Saknar honom och hatar honom. Jag tar fram mitt block från under kudden och en penna och skriver en skrynklig lapp som inte är skrynklig än, med bläck som inte är urblekt än.

jonas.

3

(ett lyckligt slut)

Hur ska det gå med grönsakerna? Han hade aldrig undrat förut. Hon köpte alltid grönsakerna. Att i en affär med självförtroende förse sig av grönsaker; omöjligt för honom, enkelt för henne. Han petar bland morötterna medan hon fyller korgen med broccoli, salladshuvuden och bebisspenat. Bacon, säger han, har vi köpt bacon?

Nu står han vid grönsaksdisken med en fyraåring i handen och en tom korg på armen. Först förtvivlan för att sedan vända sig till en butiksgranne och fråga vilken grönsak hon hade tagit hade hon varit ensam, övergiven och utan blekaste aning om vilken grönsak hon skulle ta med sig hem för att laga näringsrik mat till sitt barn. Broccoli är gott, säger hon. Tack.

Utan möjlighet att tänka själv och med en ny människa på sitt ansvar bestämmer han att flykt är bästa försvar. Samma kväll sitter han på båten till ön och försöker trösta en fyraårig pojke utan mor. Du har din mors ögon, säger han.

På bussen, när pojken somnat, tar han fram en bok. Tre rader in lägger han ifrån sig boken och stänger ögonen. De vill inte vara stängda och han vill inte hålla dem stängda. På baksidan av ögonlocken spelas filmer, filmer han inte vill se. Romantiska komedier, välbalanserade, med humor och sorg på rätt ställen och ett lyckligt slut hade gått bra. Baksidan av ögonlocken visar andra filmer. Franska filmer. Filmer som säger att hon inte skulle klara sig. Hon med drömmar, hon som skulle bli något stort och farligt. Pojken vaknar och frågar om det är särskilt långt kvar. Inte långt kvar nu Jonas. Härnere blir allt annorlunda. Härnere blir allt bra. Härnere skriver vi en egen film och tittar på den när ingen annan ser. Det blir bäst så. Den får ett lyckligt slut.

Hon brukade möta honom vid bussen, nere några dagar före, och de brukade skratta åt familjerna på båten. Åt barnen och föräldrarna på båten. De skulle bli annorlunda, de skulle simma till ön, barnen på ryggen. De skulle ta bussen, inte bil. Nu en tom parkering fylld med bilar och återseenden, men inget för dem. De börjar gå.

Dagarna gick, tidningen hämtades och korsorden löstes och frukostarna ställdes fram och solen sken och det var inte sommar men det var vår och hade inte någonting saknats hade det varit deras lyckligaste tid. De köpte ett pussel och kunde lägga allt utom himlen. Det borde gått, de hade gott om himmel, inte ett moln. Pojken lekte i trädgården och somnade i sitt rum på vinden. Pappa löste korsord men fyllde i fel ord.

En junimorgon innan tidningen hämtats, innan frukosten dukats, vaknar pojken på sin vind i gamla huset, rutschar ner för lejdaren till köket och öppnar dörren. Solen skiner och gräset har ännu inte blivit gult, fotsulorna ohärdade. Han vänder sig om och ser pappas fönster fördragna. Tidningen ohämtad ger han sig ut mot vägen och brevlådorna. Pappa vaknar och drar undan gardinen. Två cyklister passerar grinden och säger någonting ohörbart. Pappa tar på sig gummistövlar och går ut mot hagen. Morgonkissa i hagen. Pojken ser honom och springer mot vägen, ivrig att vara först till brevlådan. En bil svänger ut från kyrkans parkering i ett moln av damm. Pojken skrattar springande, pappa ser både bilen och pojken och skriker ljudlöst. Hahahahahaha, säger pojken, full fart mot vägen.

Han sätter sig på gräsmattan och tänder en cigarett. Bilen och pojken når grinden samtidigt. Han tar ett djupt bloss och lyssnar på barnskratt mot motorljud. Barn är mjuka, bilar är hårda, tänker han och blåser två rökringar. Ringarna dansar med varandra en stund mot nästan vit himmel, svåra att se. Småningom är de bara en ring, en ensam ring ensamdansande mot himlen. Stärkt av ljuset, påhejad av vinden.